Nu har jag läst Anna Wahlgrens bok "Sova hela natten".
Det är med blandade känslor jag sitter här nu.
Grymma öde. Det är så att jag får lite (?) dåligt samvete över att Shortys nätter varit så upphackade som de är. Jag har, enligt Anna, bekräftat att världen är en ond och ful plats.
Jag, som jag tidigare skrev, lider inte nämnvärt av att vakna tillsammans med Shorty om nätterna. Jag tycker, tvärtom, att de stunderna är rätt vackra. Att bara sitta och titta på honom i mörkret - det är något jag kunde göra i timmar. Jag märker redan nu att det känns illa att inte få de stunderna (om det nu skulle bli av att sömnskola Shorty).
Men, den lille korte måste ju få sova. Fungerar det (som alla välsignade och nyväckta förstås säger att det gör) så är det ju bra. Främst för honom. För, det finns ju inga vargar hemma hos oss (inte ens en enda Sibbovarg) och det är ju jätteokej att sova, det är inget att vara rädd för.
Äh. Vi får se.
Jag lovar att i följande inlägg skriva om sex, rock och droger. Det blir en fiktiv historia, det förstår ni säkert.
Åtminstone i vår mammagrupp är AW mycket omdebatterad. Vissa ropar "halleluja" andra säger att det är en märklig metod. Hoppas ni hittar er variant som fungerar.
SvaraRaderaHej du. Jag har förstått att metoden är omdebatterad, under några stunder i natt funderade jag också över vad i alla mina dagar vi höll på med. Jag tror inte att jag gör exakt som Anna säger att man skall göra, men, kanske lite ditåt. Om några nätter lär vi få se om vår egen version hjälper oss på traven med sömnen.
SvaraRadera