Familjeutbildning

Krister Lundsten frågar idag, på HBL:s debattsida, var familjeutbildningen finns? Hur lång tid den tar och vad den innehåller, och om alla i familjen måste gå den.

Ett av mina favoritämnen. Inte självvalt, men ett favoritämne.

Processen för att få Shorty i vår familj, den tog två år. Då har jag räknat bort alla oceaner av tid som föregick processen.

Vi gick vår utbildning via Rädda Barnen. Det är inte bara så att man går utbildningen, först måste man gå på ett obligatoriskt infotillfälle (och sitta tillsammans med massa andra väldigt glada människor) och sen kallas man till en träff. Man kan få vänta på den första träffen i månader, det gällde för oss. Jag tror vi väntade i ett halvt år på att få komma igång. På RB finns alternativen att gå utbildningen som familj eller i grupp. Vi började som familj, men bytte till grupp. Vi bytte främst för att grupputbildningen kunde leverera klara datum för träffarna, familjeutbildningens träffar slogs fast vartefter (och tog på det sättet mycket längre tid). Sen är det klart att vi med klar blick deklarerade att det finns poänger med att gå i grupp, man får höra andras erfarenheter och få stöd och bii baa bii baa (det visade sig senare att grupparbetet faktiskt funkade, det var en bra grupp och vi hade till och med roligt).

Grupparbetet tog ett halvt år, med träffar varannan vecka och några veckoslut. Den innehöll mycket kändes det som då, men, nu senare har jag insett vad allt man ännu borde veta. Utbildningen handlar om allt från hur ett barn fäster sig vid vuxna och lär sig lita på dem (om de är att lita på är en annan fråga) och hur man som vuxen lär sig att älska ett barn som inte är ens eget. Det handlade om lag, rättigheter och hur man tampas med allt det barnet kommer med, släkt, historia och framtid.

Under grupparbetet, utbildningen, gjorde vi hemläxor, hemläxa efter hemläxa. Läxorna handlade om allt från vår egen barndom, till vårt sexliv. Det handlade om hur vi blivit uppfostrade (om vi blivit det) och hur vi skulle uppfostra ett barn (om vi fick något). Vi skulle tackla olika "situationer" - hur vi skulle göra om barnet var handikappat, om barnet blev en ligist, och hur vi skulle göra om vi inte fick barn.
Vi skulle beskriva vårt liv som en familj.

Efter utbildningen, efter ett glatt "ja, nu har vi vetat vad som har hänt och nu händer inte något längre", uppstod en "tankepaus". Det är meningen att tankepausen skall låta saker sjunka in - efter några månader får man sen en fråga ställd - vill ni fortfarande ha barn?

Följdfrågorna, de ställs under ett av de några hembesöken. Under hembesöken undersöks huruvida hemmet passar för ett barn, hur omgivningen ser ut, hur vi som par beter oss hemma. Dehär hembesöken (som fortsätter efter att man fått ett barn, om man fått ett barn), de är inte alls så hemska som det beskrivs ibland. Eller, så har vi helt enkelt haft en osalig tur då det gäller vår socialarbetare.

Sen, sen är det tystnad igen.

Tills Samtalet med stort S kommer. Om det kommer.

Vi fick ju, uppenbarligen, ett samtal. Så, för oss hade den här processen ett lyckligt avslut och en än lyckligare början (efter asiga år och tider).

Ett par år tar det att få tillstånd att bli fosterförälder. Att man får tillstånd, det behöver inte betyda att det finns ett barn man är lämplig att vara förälder till. Men, det är en annan historia.

Jag har, under svarta stunder, tänkt att det är för orättvist att inte alla som blir föräldrar måste genomgå en liknande utbildning, men står mellan hötapparna här. Om alla barn som föds hade fullständigt kapabla föräldrar, ja, då skulle min och vår situation vara en helt annan.

Jag skulle genomgå utbildningen dagligen (vilket jag väl på sätt och vis gör nu) för Shortys skull. Det har varit och är värt varje sekund (och det är så lätt att säga på denna sida om ån).

(Saker man inte lärde sig under utbildningen, det är helt praktiska grejer, som att spädisar, bebisar skall ha D-vitamin. Att de skall lära sig att äta mat i en viss ordning och sånt. Men, det lär man sig. Om inte annat, så i sandlådan.)