En av fördelarna med att vara ledig (ja, att inte vara på jobb då), är att hjärnan förtvinar totalt. Om jag nu hade någon fungerande hjärna tidigare...
Jag har alltså tappat den lilla hjärnverksamhet jag hade. Jag glömmer alla mina lösenord, mina bankkoder, rubbet. Shortys ankomst förde med sig en del blankettarbete och det står fullständigt stilla. De allra lättaste blanketter (de är inte så lätta alla gånger) får mig att sitta med ett finger i mun och fundera över hur det är man fyller i viktiga papper på myndighetsspråk. Att försöka klura ut vilka alla bilagor som kunde behövas, det är en rejäl utmaning.
Men, än så länge har allt gått bra. Nu undrar bara om jag anmält Shorty till balettskola eller dagis?
Varen icke oroliga, Shorty är inte på väg på dagis ännu (får jag bestämma så stannar han hemma tills han är sexton år), men, för att nu på riktigt rapoortera om Nickby - folk förökar sig verkligen frenetiskt i den här byn (det finns inget annat att göra här) - och det leder till att dagisköerna är långa. Lååånga.
Ah, jag har däremot gjort insikten att jag HADE en hjärna tidigare! Skillnaden mellan nu och då är så uppenbar att hjärnförekomsten bevisar sig själv.
SvaraRaderaSå sent som igår funderade jag på att göra som ungefär hälften av alla Pargas-mammor. Stanna hemma tills barnen börjar komma i målbrottet, inse att du ju nog är lite duktig på det här med hem och inredning (faktiskt är det det enda du gjort sen den yngsta började gå till dagis på egen hand), bli egenföretagare och öppna en inredningsbutik, gå i konkurs efter ett år eftersom kunderna inte räcker till alla små inredningsbutiker grundade av alla mammor som kommit på samma briljanta idé, bli kassatant.