En av de mest frekventa frågor jag fått efter att Shorty entrerade mitt liv har varit och är "Men, du, hur känns det att vara hemma? Blir inte tiden lång? Har du inte tråkigt?".
Jösses. Jag säger bara det.
Jag hinner ju knappt blogga.
Och, då skall jag poängtera att Shorty och jag inte är den mest dynamiska duon. Gångerna vi varit in till storstaden under den tod Shorty bott här i Nickby - de går att räkna på två händers fingrar. Vi gnider mest omkring här i byn. Hänger i sandlådan. Gungar. Sitter på golvet och bygger torn.
Tråkigt? Nej, absolut inte.
Jag tycker att vi har svårt att hinna med helt basic stuff. Det som tidigare tog mig några minuter (vakna, fräscha upp mig, åka till jobbet), det tar nu ett par timmar i anspråk (ja, det enda jag gör av det tidigare är att jag vaknar, fräscha upp mig och åka till jobbet har jag skippat). Så, tiden, den blir inte lång, nej.
En sak som förändrats, det är att alla dagar är den andra lik. Skillnaden mellan vardag och veckoslut finns inte längre. Det är ganska skönt, nu då jag tänker på det, så kan jag ju åtminstone konstatera att jag lever utan söndagsangst. Om jag någonsin led av en sådan?
Jag håller så med. Känns som om jag aldrig haft så lite tid som nu och aldrig avbokat så mycket träffar. SJukt.
SvaraRaderaJa, jag undrar bara, när skall vi hinna baka bullar?
SvaraRadera