Plus i kanten

Jag vill än en gång säga det, att det är saligheten självt, att barnet får gå på ett bra dagis.

Dagiset skall bygga ett slott. Slottet kommer naturligtvis att få invånare i form av prinsar och prinsessor och den lille, ja, han vill naturligtvis vara prinsessa. Vilket han hade meddelat i gruppen då det blev tal om vem som skulle bo på slottet.

Viss polemik och bestörta utrop hade hörts i församlingen (av barnen) och det var självfallet några som hade sagt att pojkar inte kan vara prinsessor. Men, personalen hade plockat upp tråden och sagt att vem som helst kan vara vad som helst och det innebär att den lille skall vara prinsessa.

Och han är så exalterad över just det. Klänningar! Rosa! Krona!

Och jag är så glad över att det fungerar just som det skall.

Jo, jag och vi har framfört det i våra pratstunder med dagiset, att vi lever så hemma också. Vill man ha smycken, spännen eller klänning så får man. Vill man inte så har man något annat i stället.

Det känns bra med ett dagis som vårt.

Macho man känner sig

...då man lyckats öppna motorhuven, fylla på spolarvätska, få fast alla lock och grejer, bara för att på klacken halka och trilla omkull. Det med en vid båge av ljusblå, ljusblå, spolarvätska ovan huvudet. Ett febrilt försök, man hinner inte med mycket under den bråkdel av sekund man trillar, att försöka hindra att allt det ljusblå träffar duffeln.

Det blev lite machot på slutet ändå, för den svordom (jag svär alltid då jag halkar omkull ute) som kom ur mig, den var inte precis kvinnlig.

Och det är inte det att jag skulle tycka att det är manligt att fylla på spolarvätska i bilen, det är jag fullt kapabel att göra. Det var bara självsäkerheten som så glasklart gick i tusen bitar då jag gick omkull.

Ur barns mun

I en del tidningar finns spalter med små roliga historier som barn berättat, det finns ju till och med hela böcker som återger stolligheter ur barns mun.

Måste erkänna att jag alltid trott att det är fullvuxna som hittat på de här tassigheterna, att barn inte kan vara så där kul på riktigt.

Men de är, eller nu kan jag egentligen bara uttala mig om den lille som bor hos oss.

Hört igår under middagen:

"Jag sitter och håller i pilekucken."

Så där lite i förbifarten.

Tur att det var junior och inte den större som delgav.

Underbart

Vi öppnade en av de sista julklapparna under veckoslutet, drog i väg på ett tredagarspass på Spa.

Tre dagar ute i ödemarken (Kasnäs) gör underverk. Trots att man var lite trött mellan varven:

Kvällens sista fråga

"Mamma, har ormen en rumpa?"

Nattnatt.

Levitering

Random bild på männen i residens Röman under levitering.

Dagens melodi

Fua skriver om det idag, att en tvist om ostens och skinkas plats på nätet direkt leder till en hätsk, rasistisk debatt. Du kan läsa Fuas inlägg här.

Man bara, som någotsånär liberal och snäll, undrar hur en rolig fråga om våningarna på smörgåsen blir en rasistisk diskussion?

För att folk vill vara elaka? För att folket är dumt?

Samma sak går igen då Blondinbella vill sälja ett par soffor hon vill bli av med i och med en flytt. Först ut att kommentera Blondinbellas inlägg om sofforna ger henne en känga rakt upp i ansiktet - och de andra gamarna hakar på.

Vill du, så kan du titta på hur det ser ut här.

Hur i fridens namn (eller det är ju just inte i fridens namn) kan ett inlägg som handlar om att man vill sälja ett par soffor leda till att folk börjar misshandla försäljaren på direkten? Bara för att Blondinbella är känd? För att det går bra för henne?

Svaga själar i avundsjuka kroppar. Tuffa nog att anonymt sitta och gruffa i sina skrymslen.

Usch.