Med dumt huvud får kroppen lida, som tidigare konstaterat.
Vet nu vad en förkylning som är lite värre än den vanliga kallas? Manflu. Jag tror jag har en släng av den nu.
Men, det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle bara konstatera att jag är rätt dum. Varför går man inte och lägger sig klockan 21.15 varje kväll?* Det ser ju redan för saligt ut då väckarklockan meddelar att man får sova nästan nio timmar, redan det gör att man känner sig utvilad och harmonisk.
Den lille sov också en lång natt, ni som läst om hans mardrömmar vet att uppskatta följande. Den lille satte sig upp mitt i natten och meddelade att han drömt. En glad dröm! En dröm som handlade om bollar.
Så lade han sig ner och fortsatte sova.
Man borde ta natt så här tidigt alla kvällar.
*Svaret på frågan? För att man inte hinner helt enkelt.
onsdag 6 februari 2013
tisdag 5 februari 2013
Ofrivilligt barnlös
Först av allt, tack för era otroligt fina och varma kommentarer på det förra inlägget. Ni är finast.
Senare på eftermiddagen fick jag en förfrågan om att tala om det här med att vara ofrivilligt barnlös. Något som tål att funderas på ur många aspekter alla gånger och också nu. Jag märker att jag mer och mer tänker i banorna av att jag ju större den lille blir, desto mindre borde jag, kommer jag att prata om just vårt fall i offentligheten.
Dels för att det under kommande år kommer att vara en privat angelägenhet, eventuellt en till och med svår sådan, dels för att den lille själv måste få avgöra hur privat det här skall vara i framtiden.
Jag avböjde förfrågan om offentligt framträdande den här gången, främst för att det är ett forum jag redan besökt i samma ärende.
Skall erkänna att det funnits stunder då jag känt mig som en självutnämnd "den ofrivilligt barnlösa i Svenskfinland", men, som jag kanske berättat tidigare så bestämde jag mig för att prata om det här i det skede jag var färdig att göra det. För det jag tyckte var tungt då jag och vi var mitt uppe i det tunga, röriga, osäkra och sorgliga det var att ingen pratade om det. Som jag uppfattade det så var det åtminstone ingen finlandssvensk som pratade om det.
Och en av kommentarerna på inlägget i går;
Hej,
vill lämna ett anonymt tack till dig. Jag genomgår för tillfället barnlöshetsundersökningar och läste boken Utan. Särskilt din berättelse berörde mig och gav hopp, tack för att du berättat öppet din historia! Som sagt finns det ännu hopp för vår del, mannen är ok, men jag har en hel del problem.
Fortsätter kämpa och läsa din blogg =)
får mig att känna att jag valde rätt då jag valde att prata om det och skriva om det.
Till dig som skrev kommentaren vill jag bara säga att jag hoppas att det reder upp sig. På något sätt gör det det, reder upp sig. Jag är glad att jag kunde ge dig en gnutta hopp via texten i "Utan", jag hoppas att vår historia här på bloggen på något sätt visar att det kan bli mer än bra också andra vägar än den biologiska. Jag håller tummarna för dig och er!
Senare på eftermiddagen fick jag en förfrågan om att tala om det här med att vara ofrivilligt barnlös. Något som tål att funderas på ur många aspekter alla gånger och också nu. Jag märker att jag mer och mer tänker i banorna av att jag ju större den lille blir, desto mindre borde jag, kommer jag att prata om just vårt fall i offentligheten.
Dels för att det under kommande år kommer att vara en privat angelägenhet, eventuellt en till och med svår sådan, dels för att den lille själv måste få avgöra hur privat det här skall vara i framtiden.
Jag avböjde förfrågan om offentligt framträdande den här gången, främst för att det är ett forum jag redan besökt i samma ärende.
Skall erkänna att det funnits stunder då jag känt mig som en självutnämnd "den ofrivilligt barnlösa i Svenskfinland", men, som jag kanske berättat tidigare så bestämde jag mig för att prata om det här i det skede jag var färdig att göra det. För det jag tyckte var tungt då jag och vi var mitt uppe i det tunga, röriga, osäkra och sorgliga det var att ingen pratade om det. Som jag uppfattade det så var det åtminstone ingen finlandssvensk som pratade om det.
Och en av kommentarerna på inlägget i går;
Hej,
vill lämna ett anonymt tack till dig. Jag genomgår för tillfället barnlöshetsundersökningar och läste boken Utan. Särskilt din berättelse berörde mig och gav hopp, tack för att du berättat öppet din historia! Som sagt finns det ännu hopp för vår del, mannen är ok, men jag har en hel del problem.
Fortsätter kämpa och läsa din blogg =)
får mig att känna att jag valde rätt då jag valde att prata om det och skriva om det.
Till dig som skrev kommentaren vill jag bara säga att jag hoppas att det reder upp sig. På något sätt gör det det, reder upp sig. Jag är glad att jag kunde ge dig en gnutta hopp via texten i "Utan", jag hoppas att vår historia här på bloggen på något sätt visar att det kan bli mer än bra också andra vägar än den biologiska. Jag håller tummarna för dig och er!
måndag 4 februari 2013
Man tror man är förberedd
Det är så typiskt mig, att skriva om pillekuckar och grejer, då det var en helt annan sak jag skulle skriva igår.
Det var egentligen en helt vanlig söndag igår, rätt vardagliga ting genom klockan. Och samtidigt en helt obeskrivligt stor dag i mitt och våra liv.
Den 3. februari, 2010, för tre år sedan, fick vi barn första gången. Det som för andra är en utebliven mens, ett första ultraljud med bild, ja, hur man nu fått det bekräftat första gången, att man väntar barn.
I vårt fall kom vårt besked per telefon.
För tre år sedan fick jag det samtal vi väntat allra mest på i våra liv. Ett samtal, som de facto var två, som jag faktiskt inte ens besvarade.
Just den delen av dagen är - naturligtvis - fastetsad i mitt minne.
Jag satt på jobbet, i ett möte med en person som just då var hemma med sitt första barn. Under samtalets gång var barnet med, en liten typ på dryga fem månader. Jag var, som i alla lägen som barnlös väldigt medveten om barnets närvaro. Och lika noga som vanligt med att inte låta något av just det privata synas, det var jag alltid som barnlös.
Det finns roliga element i samtalet med min kollega, som annars också var ett fint samtal. Som att samtalet avslutades med mitt konstaterande om att "vart skulle jag nu försvinna från den här arbetsplatsen" och att det visade sig att åldersskillnaden mellan barnet på rummet och barnet som skulle vänta på mig i telefon, ligger på två dagar.
Då mötet var slut hade jag två missade samtal på min telefon. Jag såg naturligtvis att det var vår kontaktperson som ringt och jag ville hoppas att det var samtalet med stort S, samtidigt som jag också fick för mig att det dykt upp något som innebar att vi aldrig skulle få barn.
Men, det var samtalet med stort S. Samtalet som man väntat på i månader och år, samtalet som man verkligen tror att man är förberedd på. Och det är man inte alls, inte alls.
Det var den dagen, ett samtal jag ringde från mitt kontor i Böle. Ett samtal som innebar att jag fick ta mina första steg mot att bli mamma.
Kroken i det samtalet var det att tidtabellen kom att skifta rätt mycket. I och med att vi var föreslagna ett barn på 2-4 år, hade vi räknat med en inlärningsprocess på några månader, kanske ett halvt år. Under det samtal jag ringde fick jag lära mig att vi hade två veckor på oss att fixa allt.
Vilket vi gjorde, och på den vägen är vi. Saligheten, saligheten. Tacksamheten, tacksamheten. Kärlek, kärlek.
Det var egentligen en helt vanlig söndag igår, rätt vardagliga ting genom klockan. Och samtidigt en helt obeskrivligt stor dag i mitt och våra liv.
Den 3. februari, 2010, för tre år sedan, fick vi barn första gången. Det som för andra är en utebliven mens, ett första ultraljud med bild, ja, hur man nu fått det bekräftat första gången, att man väntar barn.
I vårt fall kom vårt besked per telefon.
För tre år sedan fick jag det samtal vi väntat allra mest på i våra liv. Ett samtal, som de facto var två, som jag faktiskt inte ens besvarade.
Just den delen av dagen är - naturligtvis - fastetsad i mitt minne.
Jag satt på jobbet, i ett möte med en person som just då var hemma med sitt första barn. Under samtalets gång var barnet med, en liten typ på dryga fem månader. Jag var, som i alla lägen som barnlös väldigt medveten om barnets närvaro. Och lika noga som vanligt med att inte låta något av just det privata synas, det var jag alltid som barnlös.
Det finns roliga element i samtalet med min kollega, som annars också var ett fint samtal. Som att samtalet avslutades med mitt konstaterande om att "vart skulle jag nu försvinna från den här arbetsplatsen" och att det visade sig att åldersskillnaden mellan barnet på rummet och barnet som skulle vänta på mig i telefon, ligger på två dagar.
Då mötet var slut hade jag två missade samtal på min telefon. Jag såg naturligtvis att det var vår kontaktperson som ringt och jag ville hoppas att det var samtalet med stort S, samtidigt som jag också fick för mig att det dykt upp något som innebar att vi aldrig skulle få barn.
Men, det var samtalet med stort S. Samtalet som man väntat på i månader och år, samtalet som man verkligen tror att man är förberedd på. Och det är man inte alls, inte alls.
Det var den dagen, ett samtal jag ringde från mitt kontor i Böle. Ett samtal som innebar att jag fick ta mina första steg mot att bli mamma.
Kroken i det samtalet var det att tidtabellen kom att skifta rätt mycket. I och med att vi var föreslagna ett barn på 2-4 år, hade vi räknat med en inlärningsprocess på några månader, kanske ett halvt år. Under det samtal jag ringde fick jag lära mig att vi hade två veckor på oss att fixa allt.
Vilket vi gjorde, och på den vägen är vi. Saligheten, saligheten. Tacksamheten, tacksamheten. Kärlek, kärlek.
söndag 3 februari 2013
Blommor och bin
Den lille lyfter på pillekucken, pekar på pungen och frågar: "Vad är det här?"
Jag är inte direkt känd för att vara pryd, men att förklara för en typ på dryga tre att det är där dina kommande barn simmar omkring, det känns lite som överkurs.
Nåväl och anyhow, den lille meddelar att han helst inte skulle vilja ha några nötter.
(...och han kommer verkligen inte att uppskatta ett inlägg som det här då han är stor nog att uppskatta sina nötter.)
Jag är inte direkt känd för att vara pryd, men att förklara för en typ på dryga tre att det är där dina kommande barn simmar omkring, det känns lite som överkurs.
Nåväl och anyhow, den lille meddelar att han helst inte skulle vilja ha några nötter.
(...och han kommer verkligen inte att uppskatta ett inlägg som det här då han är stor nog att uppskatta sina nötter.)
lördag 2 februari 2013
Saker jag måste ha:
I kylskåpet:
Ost
I frysen:
Soppgrönsaker
I skafferiet:
Mandelmjöl
I skålen:
Avocado
I skåpet:
Rödvin
Ost
I frysen:
Soppgrönsaker
I skafferiet:
Mandelmjöl
I skålen:
Avocado
I skåpet:
Rödvin
fredag 1 februari 2013
Morgonfail
En av de många fördelarna med att få svärföräldrarna på besök är det att man kan stiga upp ännu vanligare än tidigt för att hinna med ett gympass före jobbet.
Allt för att för en liten stund kunna glänsa som en liten übermensch.
Jag kan meddela att man krymper till normalstorlek då man står där, oduschad och mornig, och inser att det här råkar vara en av de morgnar då gymet öppnar en timme senare.
Med dumt huvud får kroppen lida.
Allt för att för en liten stund kunna glänsa som en liten übermensch.
Jag kan meddela att man krymper till normalstorlek då man står där, oduschad och mornig, och inser att det här råkar vara en av de morgnar då gymet öppnar en timme senare.
Med dumt huvud får kroppen lida.
torsdag 31 januari 2013
Du måste vara fläckfri
Utan att ta ställning till om Antti Kaikkonen begått ett brott eller ej, utan att ta ställning till om domen för brottet är för lindrigt eller för hårt, vill jag bara säga det.
Att det känns illa att det här slår så hårt mot Kaikkonen och hans fru privat.
På grund av den här ekonomiska härvan var ju beskedet redan tidigare det att Kaikkonen och Taiveaho steg ur, tvingades stiga ur adoptionskön.
Mitt privata förflutna gör sig påmint, den väldigt stressande känslan av att man måste vara perfekt ut i fingerspetsarna, totalt fläckfri och hundraprocentigt frisk för att få köa för ett barn. Hittar man en plump i protokollet åker man ut, med väldigt små chanser att kvala in igen.
Naturligtvis är det viktigt att barn som redan har ett tungt förflutet skall få komma till en familj som är så "bra" som möjligt. Men, fortfarande känns det orätt att det i Kaikkonens granne kan bo en familj som slår varandra och sina barn, som super och knarkar och lämnar barnen vind för våg, kanske till och med hatar sina barn. Och de får ha barnen och till och med behålla dem, bara för att de lyckats tota ihop de här barnen på egen hand, den biologiska vägen.
Att det känns illa att det här slår så hårt mot Kaikkonen och hans fru privat.
På grund av den här ekonomiska härvan var ju beskedet redan tidigare det att Kaikkonen och Taiveaho steg ur, tvingades stiga ur adoptionskön.
Mitt privata förflutna gör sig påmint, den väldigt stressande känslan av att man måste vara perfekt ut i fingerspetsarna, totalt fläckfri och hundraprocentigt frisk för att få köa för ett barn. Hittar man en plump i protokollet åker man ut, med väldigt små chanser att kvala in igen.
Naturligtvis är det viktigt att barn som redan har ett tungt förflutet skall få komma till en familj som är så "bra" som möjligt. Men, fortfarande känns det orätt att det i Kaikkonens granne kan bo en familj som slår varandra och sina barn, som super och knarkar och lämnar barnen vind för våg, kanske till och med hatar sina barn. Och de får ha barnen och till och med behålla dem, bara för att de lyckats tota ihop de här barnen på egen hand, den biologiska vägen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)