Och sedan tar vi ett glatt skutt till den andra sidan.
Jag drabbas ofta av slaganfallsavund då jag glider omkring på andras bloggar. Hur kan alla vara så snygga hela tiden? Och ha så fina fotografier att presentera?
I morgon lovar jag att lägga upp riktigt fina foton på mig själv. Om inte annat, så bara för att torsdagar är halvtråkiga dagar.
Det blir riktigt fult. Fulblogg, jag lovar.
Sov gott, om ni vågar.
onsdag 3 november 2010
Dagisdans, en fortsättning
Ja, här i Nickby är de åtminstone positivt inställda till svenskan, och det är ju glädjande.
Vår önskan är att Shorty skall få gå i ett finskt dagis. Orsakerna är många. Vi är en tvåspråkig familj och Shorty lär sig svenska som första språk i och med att det är jag som är hemma. Det finns två finska dagisar på vårt sjukhusområde och Shortys sandlådekompisar är finska.
Nåväl, i diskussionen med den finskspråkiga koordinatören så dök det rätt fort upp, på förslag av damen i telefon. Att Shorty ju precis lika väl kunde gå i ett av de svenska dagisarna nere på byn. Inte för att det finns plats på de dagisarna heller, men, det var väl ett förslag jag ändå kunde nappa på?
Det är klart jag skulle ha kunnat. Inget är svartvitt då det gäller barnet.
Men, det är lagom knäppt. Då man försöker tänka utgående från barnet och hans bästa (ja, jag tror bestämt att det är det jag gör) - så då drar man fram det frestande svenska kortet, att duger inte svenskan nu då?
Jag tror att det kommer att vara bra för Shorty att få en finsk period just under dagisperioden. Vi får se vad vi gör med skolan sedan, om den blir finsk eller svensk. Jag tror att det är bra att Shorty får gå i dagis med typer som han känner sedan tidigare. Jag tror att det skulle kännas bra för oss att någon kan hämta honom (det är alltid någon hemma på det här området) om något skulle hända, det tar ändå en trekvart att komma hit från stan.
Och, allt det här skulle gå att fixa om Shorty kom in på ett av de två, finska, dagisarna på vårt område.
Men, vid samtalets slut så hade vi landat på att jag är god och tar emot den plats som åt oss utpekas eller så blir vi utan.
Än en gång, det är månader kvar innan det är aktuellt med ett dagisgående, men, det är intressant att se hur lite ens eget försök att använda det sunda bondförnuftet (ja, jag tror att det är det jag använder?) väger.
Vår önskan är att Shorty skall få gå i ett finskt dagis. Orsakerna är många. Vi är en tvåspråkig familj och Shorty lär sig svenska som första språk i och med att det är jag som är hemma. Det finns två finska dagisar på vårt sjukhusområde och Shortys sandlådekompisar är finska.
Nåväl, i diskussionen med den finskspråkiga koordinatören så dök det rätt fort upp, på förslag av damen i telefon. Att Shorty ju precis lika väl kunde gå i ett av de svenska dagisarna nere på byn. Inte för att det finns plats på de dagisarna heller, men, det var väl ett förslag jag ändå kunde nappa på?
Det är klart jag skulle ha kunnat. Inget är svartvitt då det gäller barnet.
Men, det är lagom knäppt. Då man försöker tänka utgående från barnet och hans bästa (ja, jag tror bestämt att det är det jag gör) - så då drar man fram det frestande svenska kortet, att duger inte svenskan nu då?
Jag tror att det kommer att vara bra för Shorty att få en finsk period just under dagisperioden. Vi får se vad vi gör med skolan sedan, om den blir finsk eller svensk. Jag tror att det är bra att Shorty får gå i dagis med typer som han känner sedan tidigare. Jag tror att det skulle kännas bra för oss att någon kan hämta honom (det är alltid någon hemma på det här området) om något skulle hända, det tar ändå en trekvart att komma hit från stan.
Och, allt det här skulle gå att fixa om Shorty kom in på ett av de två, finska, dagisarna på vårt område.
Men, vid samtalets slut så hade vi landat på att jag är god och tar emot den plats som åt oss utpekas eller så blir vi utan.
Än en gång, det är månader kvar innan det är aktuellt med ett dagisgående, men, det är intressant att se hur lite ens eget försök att använda det sunda bondförnuftet (ja, jag tror att det är det jag använder?) väger.
En sjöman älskar havets våg
Vi inleder dagen med en gåta.
Vet ni vad vi (Shorty & co) har gemensamt med dagens sjömän (nåja, tänk mer de som jobbar på Sverigebåtarna)?
Jo, vi går också enligt vecka-vecka-systemet.
En vecka frisk, en vecka förkyld, en vecka frisk, en vecka förkyld.
Nu är det förkylt.
Vet ni vad vi (Shorty & co) har gemensamt med dagens sjömän (nåja, tänk mer de som jobbar på Sverigebåtarna)?
Jo, vi går också enligt vecka-vecka-systemet.
En vecka frisk, en vecka förkyld, en vecka frisk, en vecka förkyld.
Nu är det förkylt.
tisdag 2 november 2010
Nu är jag småbarnsmor
Det finns en del saker som gör att jag känner mig som småbarnsmamma, sådär på riktigt. Det är klart att det är något jag är mest hela tiden, mamma, men, ibland inträffar det grejer som gör att jag drabbas av ett "tänk att det här händer mig-moment".
Ofta är dehär sakerna sådana som tidigare bara drabbade andra, som andra fick njuta eller lida av.
Nu har en av dehär sakerna hänt mig och oss! Jag fick ett samtal av en kvinna som disponerar dagisplatserna här i Nickby. Och, hör och häpna, Shorty ryms inte in på något av de dagisar som vi önskat!
Jag är småbarnsmamma, på riktigt!
Ofta är dehär sakerna sådana som tidigare bara drabbade andra, som andra fick njuta eller lida av.
Nu har en av dehär sakerna hänt mig och oss! Jag fick ett samtal av en kvinna som disponerar dagisplatserna här i Nickby. Och, hör och häpna, Shorty ryms inte in på något av de dagisar som vi önskat!
Jag är småbarnsmamma, på riktigt!
Kan vi komma överrens om en sak?
Under ett tiotal år fick jag frågan ställd ett hundratal gånger, i olika skepnader.
När skall ni ha barn? Är det en bulle i ugnen? Hur många barn skall ni skaffa? Väntar ni smått? Det är nog dags snart, du blir ju inte yngre!
Okej. Jag tyckte att det var tungt, jävligt och asigt.
Okej, jag är ju inte kronprinsessan Victoria precis, men, det här delar jag med henne (och så många andra). Med den skillnaden att jag bara hade släkten, bekanta, några arbetsplatsbekanta och till och med några som jag inte alls kände, som var på mig.
Vickan har hela världen på sig.
Kan vi komma överrens om en sak? Det är inte okej att ställa just den frågan, nejdå?
När skall ni ha barn? Är det en bulle i ugnen? Hur många barn skall ni skaffa? Väntar ni smått? Det är nog dags snart, du blir ju inte yngre!
Okej. Jag tyckte att det var tungt, jävligt och asigt.
Okej, jag är ju inte kronprinsessan Victoria precis, men, det här delar jag med henne (och så många andra). Med den skillnaden att jag bara hade släkten, bekanta, några arbetsplatsbekanta och till och med några som jag inte alls kände, som var på mig.
Vickan har hela världen på sig.
Kan vi komma överrens om en sak? Det är inte okej att ställa just den frågan, nejdå?
måndag 1 november 2010
Och på en helt annan nivå
Hur irriterande är det inte att vara upptagen i telefon med något totalt onödigt (en telefonförsäljare), höra att telefonen knackar inkommande samtal, få slut på telefonförsäljaren och se att det man missade var ett möjligen mycket spännande samtal?
Om inte om vore
Det barnlösa paret är avundsjukt på familjen med barn, som tittar längtansfullt på paret som reser året runt, som avundas familjen som sitter och grillar på terassen, som kastar längtansfulla blickar på singelkvinnan som tränar dagligen, som avundas grannen som alltid har vänner på besök, som avundas paret med det äppelkindade barnet, som avundas kvinnan som stolt berättar att barnet alltid varit friskt, som avundas paret med den goda familjefadern, som avundas vännerna som fortfarande hänger på öl, som egentligen skulle vilja vara som det enda paret i gemenskapen, som är det barnlösa paret.
Det är så lätt att drömma om och vara avundsjuk på sådant man egentligen inte vet något om.
Det är så lätt att drömma om och vara avundsjuk på sådant man egentligen inte vet något om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)