fredag 11 april 2014

Får man lägga ett förlåt på banken?

Först av allt, understreckat med röd penna; jag är väldigt, väldigt glad över att vi har den stora lyckan att få ett andra barn. Jag är ännu gladare över att liten får ett syskon, att han ska få bli storebror.

Ändå har jag, ända sedan tanken på barn nummer två dök upp, haft lite ångest. Har det än i dag. Då det inte är många dagar kvar av det liv vi nu lever grubblar jag över det, vad vi gett oss in på. Det har hänt att jag vaknat mitt i natten och famlat efter den stora röda knappen, den knapp man trycker på om man vill stoppa något.

Det som förbryllar mig mest, det är kärleken. För mig är det fullständigt ofattbart att jag ska kunna älska ett barn lika mycket som jag älskar det vi redan fått. Jag tänker på det här väldigt mycket just nu, då jag nattar liten, då han rusar fram för att krama mig, då vi pratar, då vi leker, i allt vi gör finns denna övertygelse om att det måste vara omöjligt att älska någon lika mycket som jag älskar detta vårt första barn.

Har pratat en del om det här, med människor som har fler barn än ett. Och till och med tror på det de säger, att det inte finns begränsad mängd kärlek, att den kanske är annorlunda, men alltid lika stor också för de barn man får efter ettan. Jag tror på det, men har svårt att förstå det.

Det andra som sysselsätter mig i tanke, det är vad den här förändringen kommer att innebära för liten som ska bli storebror. Han har varit helt fantastisk genom de delar av processen han tagit del av och han är otroligt med på noterna nu då det börjar dra ihop sig. Jag borde ju nöja mig med det här, att han inte en gång sagt att vi struntar i det här, att han inte vill ha något syskon. Men nej. Jag är redan i framtiden, jag är där vid den tidpunkt då de besvikelser vardagen ändå kommer att föra med sig landar i litens fråga; varför gjorde vi det här? Varför gjorde NI det här?

Det här är en av knutpunkterna i mina funderingar, att jag vet att vårt val på sätt och många vis kommer att innebära också besvikelser för det barn vi redan har. Då jag har svårt för tanken på att han ska känna att vi nedprioriterat honom för någon annan, så är det så jag känner, som jag skriver i rubriken, jag skulle vilja lägga ett "förlåt" på banken. För att kunna ta ut det någon dag, den dag det behövs.

För jag vet ju att syskon är något av det finaste man kan ha. Det finns få personer som gör dig så mycket till den du är, som dina syskon. Och jag vill ju tro det, att liten i framtiden ska tycka det, att det finaste han fått, det är ett syskon. Precis som jag vill att det lilla syskonet ska tycka att det bästa i vår familj är storebror.

Men, det är ju det. Att man inte kan veta. Man vet alltid vad man har, men man vet aldrig vad man får.

Vilket också mal på i bakhuvudet. Att vi har det så bra, vi har varit så otroligt välsignade med detta första barn. Han är och har alltid varit så underbar på alla sätt, och de band vi har är så innerliga och djupa. Jag går omkring och bannar mig själv, säger åt mig själv att vi är giriga. Att den som mycket har, den ska tydligen ha mer.

Vardagen i sig, den tänker jag faktiskt inte så mycket på. Så pass vettiga människor är vi att vi klarar det mesta, mycket ska stå emot oss för att vi inte ska klara det. Men, alla de här frågorna som mal på i mitt huvud, alla de här farhågorna jag bär på, de är orsaken till att jag, samtidigt som jag är väldigt, väldigt glad också är skitskraj.

13 kommentarer:

  1. Är lyckligt gravid med nummer tre. De två barnen gläder sig (för det mesta) åt ett kommande syskon, men en dag sa dottern: "Men mamma, vi har ju redan en så bra familj?!?" Vad svarar man då?

    Förstår precis vad du menar. Det kommer att komma stunder då det inte är bra, och äldre syskon blir "nedprioriterade". Men månne inte det blir ännu bättre med ett syskon? Svårt, svårt. Däremot kan jag av erfarenhet säga att kärleken räcker till. Jag trodde inte det, men det har minsann räckt till också för det andra barnet, utan att på något sätt ta av kärleken för det första barnet. Tänk att det kan bo så mycket kärlek i en. Och tänk att man får vara så lycklig att man känner all den där kärleken. Önskar och hoppas att du nästan går sönder av all kärlek som kommer att växa fram inom dig, ännu större än nu för storebror och massvis för den lilla!

    ...och jag hör också till dem som blev tårögt lycklig för din/er skull för någon dag sedan då jag läste att ni väntar på ett syskon till storebror, grattis och lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så roligt att du också blev glad! Och tack för dina ord, jag tror stenhårt på teorin om kärlek som bor inne i en och bara väntar på att få komma ut!

      Radera
  2. Du vet den där kärleken som man inte riktigt kan föreställa sej på förhand, den som golvar en totalt då man får sitt första barn? Den finns där och väntar när det gäller alla därpå följande barn också. Hjärtat blir bara större, och större, och större.

    Sen är det nog en utmaning att bli storebror. Önskar också att jag hade några sparade förlåt, eller åtminstone nån extra timme att ta ut. Den som plötsligt blir stor ryms nödvändigtvis inte i famnen på samma villkor som förr. Men i slutändan är det också en del av livet. Och syskon är nog kanske det finaste och mest värdefulla man kan ge sina barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag litar på att kärleken finns, känner inget motstånd mot att bli golvad ytterligare en gång!
      Det här med att lägga ett förlåt på kontot, att lägga några timmar på spar, det är en form av förberedelse för det som komma skall. Jag vill redan nu värma upp, vara beredd på att se utanför det mest självklara.
      Och håller med dig, det är större än något annat att kunna få ge barnet och barnen syskon!

      Radera
  3. Det var det allra allra tyngsta med att få ett barn till. Att inte kunna njuta fullt ut för att man ständigt hade dåligt samvete för det äldre barnet. Det är säkert jätte stor skillnad, men i mitt fall var det så här. Så förbered dig också på det värsta. Men som allt annat löser det sig. I kväll lät jag dem stanna uppe och läsa i sina sängar och efter en stund hör jag hur den äldre brodern sjunger för sin lillebror ur en sångbok. Då blir man varm om hjärtat. Varmare än över något annat. Det kommer säkert att vara jobbigt ibland, men det kommer lika säkert att bli bra! Lycka till med allt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter underbart, slutresultatet! Ser fram emot att vi ska vara där en dag, att de sitter och läser för varandra.
      Så tycker jag att det är skönt att läsa, att det också är tungt, att du erkänner det. Är man förberedd så kan man kanske undvika några av de mest självklara fallgroparna.

      Radera
  4. En god än till mig uttryckte saken såhär: våra barn kommer att möta besvikelser och motgångar i livet, vare sig vi vill det eller inte. Vad skulle väl vara ett naturligare och mer underbart och tryggt sätt att öva sig på det oundvikliga än genom att få ett syskon? Våra barn har 4,5 års åldersskillnad och det underlättar ju nog då man behöver förklara varför babyns gråt nu går före storasysters pussel. Men visst är det kaotiskt och påfrestande ibland. Men allra mest härligt. Nu efter 3 månader är det redan vanligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med om det, att det inte går att undvika besvikelserna och att det bästa sättet att börja tampas med dem, det är hemma.

      Radera
  5. Grattis till er! Det äf utmanande med fler än ett barn, men just då barnen t.ex. läser för vafandra vet jag att det är bra med syskon. Lycka till och låt det ta tid att vänja sig vid sden nya familjemedlemmen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stort tack! Tittade just på en blogg som visade ett syskonporträtt taget på dagis och visst spritter det till i hjärtgropen - att vi snart också kan låta ta ett syskonfoto!

      Radera
  6. Jag tänker såhär: Det är ju endast min bror som vet hur det var att växa upp med mina föräldrar, och känner mina föräldrar som jag gör. Man behöver inte förklara, han vet vad jag menar när jag himlar med ögonen när pappa gör på ett visst sätt. Och den dagen föräldrarna är gamla och sjuka, då är det nog skönt att jag inte står där ensam. Jag och min bror är väldigt olika, vi skulle knappast tytt oss till varandra om vi inte var syskon, men vi känner varandra på ett sätt som man aldrig känner vänner.

    SvaraRadera