torsdag 10 oktober 2013

Älskade lille lintott

Ni har säkert läst om sextonåringen i Uleåborg?

Det är en sak som förändrades efter att jag blev mamma, att de här pojkarna som ställer till det, för sig och andra, rör upp väldiga känslor inom mig. Det är klart att skolmassakrer alltid känts vidriga, men efter att jag fick bli mamma så går mina tankar alltid till utövaren av våldet, pojken.

Också den pojke som gick bärsärkagång i Uleåborg i dag är någons son. Han har också - förhoppningsvis - varit någons mest älskade lille son. Den ljuvaste, underbaraste lille lintott, så full av upptäckarglädje, entusiasm och skrupelfri kärlek. Hans föräldrar har väl knappast sett det komma, att det mest underbara, mest förknippat med kärlek och skratt, helt plötsligt förvandlas till något våldsamt, svart, fullt av hat som skadar andra? Hans föräldrar har väl åtminstone inte haft det för avsikt, att skapa ett monster?

Och jag tittar på honom, mest älskade lille lintott och kan inte annat än önska att vi och senare han - i praktiken ensam, men med oss i bakgrunden - skall klara av de motgångar, ilskor och helvete också han kommer att stöta på på ett bättre sätt än lintotten i Uleåborg.

Jag kan inte annat än hoppas att allt det glada, den kärlek och den försiktiga handledningen i med- och motgång vi försöker erbjuda - att den skall bära. Att den lille skall förstå vikten av att vara ledsen, arg och gråta i tid - för att sedan kunna vara det motsatta - glad, lycklig och hel och att det skall kännas så mycket bättre.

Gudars, det finns så mycket man ville värja de små liven mot och ändå vet man att man inte får eller kan skydda dem mot allt som världen kommer att ge dem.

Detta modershjärta, alltid utanför kroppen.

3 kommentarer:

  1. Jag kan inte ens tänka sådana här tankar högt för de är så skrämmande. Världen är så skrämmande! Hur skall man lyckas ge sitt barn möjligheterna och självkänslan att våga och lyckas.

    SvaraRadera
  2. Oftast vill man ju trycka en kudde över huvudet på sig själv, inbilla sig att allt är bra och kommer så att förbli. Men, det stämmer ju inte.

    SvaraRadera
  3. Jag har också sedan jag blivit mamma, blivit rädd. Föräldraskapet är så mycket större och mer skrämmande och ansvarsfullt än jag någonsin kunnat förstå. Jag är rädd att mina barn inte skall duga och utstå/utföra mobbning, jag är rädd för att jag inte lyckas skapa harmoni och trygghet så att barnet inte hamnar fel i samhället. Rädslorna är många och även jag vill sätta en kudde över huvudet. Så tar jag ett djupt andetag och tror det bästa. Det skall gå bra. Jag kan bara göra det bästa. Hur allt sedan blir, vet jag inte, men jag kan inte påverka allt. Kommer barnet i fel kretsat får jag bara finnas där, på sidan av och hoppas.
    huhhu, så svart det låter, men ibland måste man få tänka dessa tankar. Mestadels är det dock ljuvligt att vara lintottarnas mamma. Men likt dig går även tankarna till våldsmännen och deras familj.

    SvaraRadera