Man tror man är förberedd

Det är så typiskt mig, att skriva om pillekuckar och grejer, då det var en helt annan sak jag skulle skriva igår.

Det var egentligen en helt vanlig söndag igår, rätt vardagliga ting genom klockan. Och samtidigt en helt obeskrivligt stor dag i mitt och våra liv.

Den 3. februari, 2010, för tre år sedan, fick vi barn första gången. Det som för andra är en utebliven mens, ett första ultraljud med bild, ja, hur man nu fått det bekräftat första gången, att man väntar barn.

I vårt fall kom vårt besked per telefon.

För tre år sedan fick jag det samtal vi väntat allra mest på i våra liv. Ett samtal, som de facto var två, som jag faktiskt inte ens besvarade.

Just den delen av dagen är - naturligtvis - fastetsad i mitt minne.

Jag satt på jobbet, i ett möte med en person som just då var hemma med sitt första barn. Under samtalets gång var barnet med, en liten typ på dryga fem månader. Jag var, som i alla lägen som barnlös väldigt medveten om barnets närvaro. Och lika noga som vanligt med att inte låta något av just det privata synas, det var jag alltid som barnlös.

Det finns roliga element i samtalet med min kollega, som annars också var ett fint samtal. Som att samtalet avslutades med mitt konstaterande om att "vart skulle jag nu försvinna från den här arbetsplatsen" och att det visade sig att åldersskillnaden mellan barnet på rummet och barnet som skulle vänta på mig i telefon, ligger på två dagar.

Då mötet var slut hade jag två missade samtal på min telefon. Jag såg naturligtvis att det var vår kontaktperson som ringt och jag ville hoppas att det var samtalet med stort S, samtidigt som jag också fick för mig att det dykt upp något som innebar att vi aldrig skulle få barn.

Men, det var samtalet med stort S. Samtalet som man väntat på i månader och år, samtalet som man verkligen tror att man är förberedd på. Och det är man inte alls, inte alls.

Det var den dagen, ett samtal jag ringde från mitt kontor i Böle. Ett samtal som innebar att jag fick ta mina första steg mot att bli mamma.

Kroken i det samtalet var det att tidtabellen kom att skifta rätt mycket. I och med att vi var föreslagna ett barn på 2-4 år, hade vi räknat med en inlärningsprocess på några månader, kanske ett halvt år. Under det samtal jag ringde fick jag lära mig att vi hade två veckor på oss att fixa allt.

Vilket vi gjorde, och på den vägen är vi. Saligheten, saligheten. Tacksamheten, tacksamheten. Kärlek, kärlek.