lördag 8 december 2012

Ett stilla tack

Tack.

Tack för alla fina svar på mitt senaste inlägg. All respons, via bloggen, via mail, via telefon och helt i det levande livet - tack.

Jag är överväldigad. Och på något sätt tagen av det, överraskad av att det fortsatt - år 2012 - är så svårt att tala om det här.

Många har frågat mig hur det är nu. Inte på så sätt att det skulle handla om om jag har pengar eller ej, men om jag fortfarande bär den här delen av barndomen med mig.

Oh, ja.

Som liten - jag tror att jag berättat det här för er tidigare - drömde jag alltid om att ha en kakburk hemma. Redan som liten bestämde jag mig för att alltid ha kakor (fisv. kex) hemma då jag blev stor. För mig innebar kex hemma att allt var bra.

Jo. Vi har alltid kex hemma.

Jag är en mathamster. Sätt mig i köket och jag kokar mat för en hel armé. Det skall alltid finnas och bli lite över (som man använder och återanvänder). Jag kokar hur mycket som helst, här skall ingen bli utan och skulle någon oanmält dyka upp så matar jag också denne.

Hade jag pengar, vore jag också en fyrkhamster. Skulle jag få välja skulle jag sy in eventuella överloppsmynt i madrassen, bara för att veta att det finns en reserv någonstans.

Reserver är, och det gäller allt och samtligt, väldigt viktiga för mig. Jag måste alltid veta att det finns lite mer, att det finns något att ta av om det kniper. Det är det som mest av allt kommit att prägla mig efter min tid som liten.

Och så finns det så mycket vackert också.

Min kärlek till de syskon jag delade hem med. Känslan, den jag inte kan förklara, att vi vet att vi klarar vad som helst. Först tillsammans, men också på skilda håll.

Stoltheten över att sitta här, just här. Mitt i livet. Som är så mycket mer än bara okej. Att veta att jag kom hit på egna, fattiga ben.

Tack än en gång för all respons och kärlek.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar