torsdag 31 maj 2012

Att bli gift

Peppe lade härom dagen upp ett inlägg som innehöll ett underbart frieri - ja, det är alltså inte Peppe som friar just i inlägget, men, äh, gå och kolla.

Det är underbart så stopporna ryker och man bara vill packa sin väska och åka iväg till Isaac och säga ja!

Nu har det på något underligt, lyckat sätt, råkat sig så att också jag lyckats bli gift (jojo, det händer ibland att jag kommer ihåg att vara glad över att jag inte sitter kvar på glasberget). Men, något frieri har jag inte lyckats bli utsatt för.

Att vi lyckades staka oss fram till ett bröllop, det föregicks nog mest av något av en överenskommelse. Typ "okej då, vilket datum passar dig då?".

Uh. Och egentligen är jag en riktig sucker för romantiska härligheter och infall som det Peppes inlägg innehöll.

Kom inte och säg att du varit med om knäböj och keikkor?

15 kommentarer:

  1. Jag funderar på att fria på nytt och göra det riktigt storslaget. Och sen blir det fest! Du (NI!) är naturligtvis bjudna!

    SvaraRadera
  2. Nej nej, tyvärr. Vi var sådär: Vad säger du, ska vi? Inte värst romantiskt alls.

    SvaraRadera
  3. Klart att det var knäböj! Men jag hade nog gjort ganska klart att jag är den mer konservativa typen, så det var "fråga lov" av pappa och hela faderullan. Precis som jag ville ha det, med andra ord. Så omtänksam är han. Min man.

    SvaraRadera
  4. Nä, jag ville inte bli friad till. Nu, när jag vet hur det är att vara gift (det är ypperligt) är det en helt annan sak, man borde ju göra det fler gånger (med samma typ, helst) för att kunna testa olika tillvägagångssätt. Få alla kakor.

    För även om jag är en sucker för frierier så finns där i bakgrunden hela tiden en känsla av PRESS. Tänk nu om nån ställer till med världens megafrieri: man bara måste ju säga ja. Och då spelar det ingen roll om man vill eller inte, kravet finns ju liksom där, inbyggt i situationen.

    Så vi bestämde oss bara en gång, och sedan gick vi och köpte ringar och så förlovade vi oss och det gick hur bra som helst. Utan att nån frågade en annan i en spänd situation.

    Och ändå bölar jag ofta som en fontän när jag ser youtubefrierier. Hm.

    SvaraRadera
  5. Nej herregud, vi var oromantiska som få. Tyvärr. Jag önskar innerligt att han friar på nytt nån gång.

    SvaraRadera
  6. Jo. Det var i Florens på en tom trattoria och en fin film fick jag se på 3jorns iPod också. Och han hade valt ringar färdigt. Det var helt kreisit och jag hade inte förväntat mig det av honom. Ja och då han sto på knä brevid min stol fylldes ju trattorian såklart plötsligt av folk. Och jag brölade. Åååh det var så himla fint. Synd att det inte finns på youtube så att ni kan se :D

    SvaraRadera
  7. Usch, jag tycker att hela idén med ringpresentation, knäböj, faderns tillåtelse osv. är enbart skrämmande. Men jag tycker att hela idén med äktenskap är skrämmande, så kanske min åsikt inte räknas ;-)

    Videon är söt, det är den, men som Malin säger - hon kunde inte rimligtvis ha sagt nej.

    SvaraRadera
  8. Inget knäböj här, men det var mest för att vi befann oss på ett dyk just då. Det var nog ganska fint - han simmade upp till mig och knackade mig på tanken, och när jag stannade och vände mig om (och trodde han ville peka ut nån skoj fisk eller anemon eller nåt, som jag missat) så öppnar han en liten ask med en glittrande ring i. Och så frågar han, på dykarspråk, ok? Och vad kunde jag nu annat än att visa ok! tillbaka. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är svårt att knäböja i vatten, i synnerhet om man inte bottnar!

      Radera
  9. Jösses, så fina frierier ni varit med om, jag blir alldeles vimmelkantig och rörd!

    SvaraRadera
  10. Nep, vi satt i pyjamasbyxor (han säkert i kalsare) på soffan och åt kvarg. Jag började tala något om att borde vi nu göra någo åt saken när vi ändå talat om att gifta oss och han frågar mig entusiastiskt: "Pyydätsä mua kihloihin?!?" "...kai mä sit pyydän...!" "JOO!!"
    Sen köpte vi ringar och förlovade oss på första april, heh.

    SvaraRadera
  11. Vilket sammanträffande att jag råkade på det här inlägget precis idag när jag själv friade till min sambo! Kan inte påstå att det var speciellt romantiskt men det är varken min eller hans stil. Frågade honom om någon gång skulle vilja gifta sig med mig och när svaret rätt oväntat var "Tottakai!" Så konstaterade vi att vi nog är förlovade nu! Imorogn ska vi titta på ringar :)
    Kan tilläggas att jag är överlycklig!

    SvaraRadera
  12. Vi har typ bestämt oss att firtsätta att inte vara gifta med varann i resten av våra liv. Lite som i slutscenen i Four Weddings and a Funeral fast betydligt mindre romantiskt eftersom jag inte har något minne av en situation då vi bestämt detta. Men det passar mig.

    SvaraRadera
  13. Haha nej vi var långt ifrån romantiska. Kom bara helt kallt överens om att vi gifter oss.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ni gjorde som vi. En kall överrenskommelse. Och bra har det ju funkat det också, eller hur?

      Radera