Det pågår så många diskussioner just nu.
Bröstdiskussionen för att nämna en, så råkade jag nyss höra Radio Vegas program Familjeliv i vilket brand, logon och varumärken i barns liv diskuterades. Två käpphästar mot varandra, ena laget tycker att det är okej att barnen "hänger med" i form av Frozenprinsessor, spel och lego och det andra laget säger bestämt stopp och nej till allt som är norm eller ett etablerat varumärke.
Vet inte om jag är trött eller gammal eller lider av en släng av bäggedera (språkskruden tyder på ålderdom...) men kommer inte riktigt igång i diskussionen.
Det ska jag bara konstatera om mig själv som mamma, att jag var den bästa, den mest bestämda och den mest principfasta morsan före jag fick barn.
måndag 1 februari 2016
fredag 29 januari 2016
Mamma, jag tror inte
"Mamma, är lillebror döpt i Kina?"
Ni vet de där lättsamma frågorna man får en fredagkväll?
Det här var inledningen och ledde till en lång diskussion med sexåringen i kväll.
Jag och vi pratade om dopet och upptagningen i församlingen och det faktum att sexåringen inte heller är döpt. Det var, då det begav sig, inget vi kunde påverka och inget vi ville göra något åt. Vilket sexåringen vet en del om, men vet inte allt och behöver inte heller förstå allt ännu.
Men, det var ett diskussionsämne det också, att inte heller sexåringen är döpt. Att han ändå har ett namn och kan genomgå ett dop om han så önskar.
Vi har pratat om det tidigare och han upprepade det nu. Att han inte tror på Gud, då jag hade förklarat hur dopet, församlingen och Gud hör ihop.
Han har kollat det med mig några gånger, vad jag tror på och vad jag inte tror på och hans lakoniska sammanfattning av hans egna tankar gör mig så varm.
"Mamma, jag tror på det goda."
Ni vet de där lättsamma frågorna man får en fredagkväll?
Det här var inledningen och ledde till en lång diskussion med sexåringen i kväll.
Jag och vi pratade om dopet och upptagningen i församlingen och det faktum att sexåringen inte heller är döpt. Det var, då det begav sig, inget vi kunde påverka och inget vi ville göra något åt. Vilket sexåringen vet en del om, men vet inte allt och behöver inte heller förstå allt ännu.
Men, det var ett diskussionsämne det också, att inte heller sexåringen är döpt. Att han ändå har ett namn och kan genomgå ett dop om han så önskar.
Vi har pratat om det tidigare och han upprepade det nu. Att han inte tror på Gud, då jag hade förklarat hur dopet, församlingen och Gud hör ihop.
Han har kollat det med mig några gånger, vad jag tror på och vad jag inte tror på och hans lakoniska sammanfattning av hans egna tankar gör mig så varm.
"Mamma, jag tror på det goda."
måndag 25 januari 2016
Ingen vågar komma och påstå
Januari, mörker och kallt.
Leder lätt till cravings. Saltgurka, choklad, whatnots.
I mitt fall, getost.
Fördelen med att öppet ha berättat att man inte kan få biologiska barn?
Ingen vågar lite retsamt fråga/påstå att jag kanske är gravid.
I och för sig kan det ju också bero på att jag är gammal. Att ingen frågar eller påstår, alltså.
Leder lätt till cravings. Saltgurka, choklad, whatnots.
I mitt fall, getost.
Fördelen med att öppet ha berättat att man inte kan få biologiska barn?
Ingen vågar lite retsamt fråga/påstå att jag kanske är gravid.
I och för sig kan det ju också bero på att jag är gammal. Att ingen frågar eller påstår, alltså.
lördag 23 januari 2016
Begreppet "tid"
Det händer att jag blir både glad och förskräckt då jag tittar mig i morgonspegeln. Inte helt sällan är det min mor som blickar tillbaka på mig.
Några bångstyriga hår i silver, påsarna under ögonen som närmast tarvar en egen hållare. Nariga händer, fnasig hy. Den trötta blicken.
En blir ju inte yngre precis.
Dels är det årstiden, dels är det livet. En stor del av det är den faktiska åldern. Hoppas att ingen sätter latten i halsen, men insåg själv alldeles nyss att jag ligger närmare femtio år än fyrtio sådär i år mätt.
Vad fan ska man göra?
(Alltså det är inte på så sätt att jag lider av åldersnoja, men jag reagerar på att klockan tickar.)
Puma! var min första tanke. På med tightsen och ut på disco!
Min aversion mot leopardmönstrat är så stor att jag inte kan böja mig. Dessutom är jag redan gift med en man som är så mycket och tillräckligt mycket yngre än jag.
Ny bil! Cabriolet! var följande tanke.
Men jag behöver inte ny bil. Dessutom är det alldeles för kallt att köra omkring med en förlängare utan tak.
Så, vad gör jag?
Anmäler mig till en fotbollskola för fullvuxna.
Fullvuxna, mogen fallfrukt, eller vad man nu vill kalla oss.
Jag, som helst av allt vill vara ensam, som avskyr att göra något i grupp (i synnerhet att sporta). Jag som hatar att springa. Jag som har så dålig koordineringsförmåga att det är ett under att jag kommer framåt i takt som heter gå.
Fotbollskola. Så out of the box som det bara kan vara.
Jag har varit på två träningar. Jag har tappat mina stortånaglar och jag älskar det. Jag är ute som Bambi på den hala isen och jag älskar det.
Jag vill inte annat än gå på fotbollsträning.
Några bångstyriga hår i silver, påsarna under ögonen som närmast tarvar en egen hållare. Nariga händer, fnasig hy. Den trötta blicken.
En blir ju inte yngre precis.
Dels är det årstiden, dels är det livet. En stor del av det är den faktiska åldern. Hoppas att ingen sätter latten i halsen, men insåg själv alldeles nyss att jag ligger närmare femtio år än fyrtio sådär i år mätt.
Vad fan ska man göra?
(Alltså det är inte på så sätt att jag lider av åldersnoja, men jag reagerar på att klockan tickar.)
Puma! var min första tanke. På med tightsen och ut på disco!
Min aversion mot leopardmönstrat är så stor att jag inte kan böja mig. Dessutom är jag redan gift med en man som är så mycket och tillräckligt mycket yngre än jag.
Ny bil! Cabriolet! var följande tanke.
Men jag behöver inte ny bil. Dessutom är det alldeles för kallt att köra omkring med en förlängare utan tak.
Så, vad gör jag?
Anmäler mig till en fotbollskola för fullvuxna.
Fullvuxna, mogen fallfrukt, eller vad man nu vill kalla oss.
Jag, som helst av allt vill vara ensam, som avskyr att göra något i grupp (i synnerhet att sporta). Jag som hatar att springa. Jag som har så dålig koordineringsförmåga att det är ett under att jag kommer framåt i takt som heter gå.
Fotbollskola. Så out of the box som det bara kan vara.
Jag har varit på två träningar. Jag har tappat mina stortånaglar och jag älskar det. Jag är ute som Bambi på den hala isen och jag älskar det.
Jag vill inte annat än gå på fotbollsträning.
fredag 18 december 2015
Inte ett spår av julstress
Som jag lider med er, er som stressar inför jul.
Jag har aldrig, aldrig stressat över julen. Något år kanske det har varit knepigt att hitta den exakt rätta gåvan för någon speciell, men julstress - aldrig.
Eller jo, julstress ur ett annat perspektiv. Mina drygt trettio första år firade jag jul tillsammans med mina farföräldrar. Utan min egentliga familj alltså, brukar "chockera" med det som knoppinformation då och då, att jag aldrig firade en jul tillsammans med min mor. Men, jag firade alltså tillsammans med mina farföräldrar för att samtidigt träffa min far. Så kan det gå då ens föräldrar väljer att gå skilda vägar.
I det finns en viss stress inbakad, som barn visste jag inte hur julen hemma förlöpte (läs gärna inlägget nedan för förklaring). Kände ofta ett sting av skam för att jag firade så lugnt och traditionellt och varmt då jag inte visste om mina syskon hade en fridfull jul.
Jag gifte mig, mina farföräldrar blev gamla och flyttade till mindre boende och det blev lite meckigt att flytta in hos dem under jul. Så, jag förflyttade mitt firande till min nya familj, började fira tillsammans med min mans familj. Inte så mycket stress, mer ett dåligt samvete för att jag "lämnade" mina farföräldrar.
Men traditionell stress, över julmat, julklappar och sådant, inte alls. Inte i år heller.
Jag har aldrig, aldrig stressat över julen. Något år kanske det har varit knepigt att hitta den exakt rätta gåvan för någon speciell, men julstress - aldrig.
Eller jo, julstress ur ett annat perspektiv. Mina drygt trettio första år firade jag jul tillsammans med mina farföräldrar. Utan min egentliga familj alltså, brukar "chockera" med det som knoppinformation då och då, att jag aldrig firade en jul tillsammans med min mor. Men, jag firade alltså tillsammans med mina farföräldrar för att samtidigt träffa min far. Så kan det gå då ens föräldrar väljer att gå skilda vägar.
I det finns en viss stress inbakad, som barn visste jag inte hur julen hemma förlöpte (läs gärna inlägget nedan för förklaring). Kände ofta ett sting av skam för att jag firade så lugnt och traditionellt och varmt då jag inte visste om mina syskon hade en fridfull jul.
Jag gifte mig, mina farföräldrar blev gamla och flyttade till mindre boende och det blev lite meckigt att flytta in hos dem under jul. Så, jag förflyttade mitt firande till min nya familj, började fira tillsammans med min mans familj. Inte så mycket stress, mer ett dåligt samvete för att jag "lämnade" mina farföräldrar.
Men traditionell stress, över julmat, julklappar och sådant, inte alls. Inte i år heller.
onsdag 25 november 2015
Inte ett enda slag
Man ska inte tala om att fira, det är väl mer korrekt att säga att FN i dag, år ut och år in just den 25. november, vill påminna oss om våld mot kvinnor. I dag är det alltså den internationella dagen mot våld mot kvinnor.
Några ord om det. Kom att tänka på det i går då statsminister Juha Sipilä överraskande var så aktiv i fråga om den våldtäkt som en ung kvinna blev offer för i Kempele. Statsministern och många andra pratade väldigt mycket om vem eller vilka som utförde dådet. Nu är det inte bara det faktum att statsministern ingriper i ett specifikt våldtäktsfall i den egna hemkommunen som gjorde mig beklämd, mer beklämd blev jag i och med att väldigt få nämnde eller bar omsorg om offret. En ung flicka. Ja, den 20.11 var det dessutom den internationella barndagen. Också den instiftad av FN.
Men, våld mot kvinnor i Finland, få (politiska) röster som höjs mot detta som i det närmaste kan ses som ett normaliserat "fenomen" i Finland. Inte helt sällan så att det är en helt i Finland född finländsk man som är våldsam mot sin flickvän, sambo, fru, barnens mor.
Jag är uppvuxen i ett våldsamt hem. Under så gott som hela min barndom fick jag se min mor bli slagen. Jag blev själv slagen av samme man som slog min mor. Inte på något när så ofta eller så brutalt som min mor, det går inte att jämföra, men slagen ändå. Mer ärr i själen än i kroppen.
Jag kan fortfarande, efter alla dessa år, på en bråkdelssekund ta mig tillbaka till alla de där situationerna, grälen och slagen. Det behövs bara ett ljud, en lukt, en hotfull situation så är jag tillbaka i min barndom. Rädd, tillsammans med mina syskon. Skammen över att jag inte kunde få det att sluta, rädslan för att något värre skulle hända , ångesten under de dagar som kunde kallas lugna.
Min mors skam. Över att hon på något sätt lät detta fortsätta. Hennes bestörthet då hon insåg att jag var på väg att följa henne i hennes fotspår. Inte för att jag valde det, utan för att den som slog henne inte hade några dubier för att låta slagen hagla också över andra.
Spåren det satt. Jag kan fortfarande drabbas av panik i situationer som jag upplever som hotfulla. Må det vara berusade personer som börjar gräla på spårvagnen eller personer med en aggressiv framtoning. Jag kan inte vara i sådana situationer, det handlar inte om att jag måste ta mig bort ur de här omgivningarna, det handlar om regelrätt, intuitiv flykt.
Tillbaka till frågan om skam. Det är den vanligaste förklaringen kvinnor som blir misshandlade uppger som orsak till varför de inte säger något. Varför de inte gör något åt saken. Min mor är, eller var ett exempel på den allsmäktiga och förintande skammen. Nu kan jag inte påstå att vi i familjen var de enda som visste det här, men skam bidrar säkert också till att ingen annan - utomstående - sade något eller ingrep.
Jag bar på samma skam då jag var liten, då jag levde mitt i det här. Som jag önskar att jag varit befriad från den, har många gånger tänkt att jag kanske hade kunnat bidra till att bryta det här då. Men, så var det inte och jag kan förlåta mig själv det. Jag var ett barn. Och kan idag bara vara glad över att jag inte låter skammen hålla tand för tunga. För det här är inget jag hymlar med, jag kanske inte skriker ut det, men försöker dra det som är min historia då det finns en orsak, ett sammanhang. För att någon kanske ska, ja, jag vet inte. Våga mer än jag vågade? Våga mer än min mor kunde?
Fram för allt vill jag bidra till att det här inte är ett sådant hyschhysch-ärende som det långt har varit. Kan jag få ett barn, en ung människa eller kvinna att känna att hen inte är ensam så är det redan ett litet, kort, strå till stacken.
Behöver jag säga att jag är en fullfjädrad våldsmotståndare? Behöver jag säga att jag är den som, som ett mantra, alltid säger det. Gå vid första slaget. Nej, gå före första slaget.
En tröst, en snuttefilt, är att min mor fick leva många år och sina sista år i lugn och ro. Ett liv som hon själv basade över, ett liv i vilket hon inte behövde vara rädd för någon. Älskade mamma.
Några ord om det. Kom att tänka på det i går då statsminister Juha Sipilä överraskande var så aktiv i fråga om den våldtäkt som en ung kvinna blev offer för i Kempele. Statsministern och många andra pratade väldigt mycket om vem eller vilka som utförde dådet. Nu är det inte bara det faktum att statsministern ingriper i ett specifikt våldtäktsfall i den egna hemkommunen som gjorde mig beklämd, mer beklämd blev jag i och med att väldigt få nämnde eller bar omsorg om offret. En ung flicka. Ja, den 20.11 var det dessutom den internationella barndagen. Också den instiftad av FN.
Men, våld mot kvinnor i Finland, få (politiska) röster som höjs mot detta som i det närmaste kan ses som ett normaliserat "fenomen" i Finland. Inte helt sällan så att det är en helt i Finland född finländsk man som är våldsam mot sin flickvän, sambo, fru, barnens mor.
Jag är uppvuxen i ett våldsamt hem. Under så gott som hela min barndom fick jag se min mor bli slagen. Jag blev själv slagen av samme man som slog min mor. Inte på något när så ofta eller så brutalt som min mor, det går inte att jämföra, men slagen ändå. Mer ärr i själen än i kroppen.
Jag kan fortfarande, efter alla dessa år, på en bråkdelssekund ta mig tillbaka till alla de där situationerna, grälen och slagen. Det behövs bara ett ljud, en lukt, en hotfull situation så är jag tillbaka i min barndom. Rädd, tillsammans med mina syskon. Skammen över att jag inte kunde få det att sluta, rädslan för att något värre skulle hända , ångesten under de dagar som kunde kallas lugna.
Min mors skam. Över att hon på något sätt lät detta fortsätta. Hennes bestörthet då hon insåg att jag var på väg att följa henne i hennes fotspår. Inte för att jag valde det, utan för att den som slog henne inte hade några dubier för att låta slagen hagla också över andra.
Spåren det satt. Jag kan fortfarande drabbas av panik i situationer som jag upplever som hotfulla. Må det vara berusade personer som börjar gräla på spårvagnen eller personer med en aggressiv framtoning. Jag kan inte vara i sådana situationer, det handlar inte om att jag måste ta mig bort ur de här omgivningarna, det handlar om regelrätt, intuitiv flykt.
Tillbaka till frågan om skam. Det är den vanligaste förklaringen kvinnor som blir misshandlade uppger som orsak till varför de inte säger något. Varför de inte gör något åt saken. Min mor är, eller var ett exempel på den allsmäktiga och förintande skammen. Nu kan jag inte påstå att vi i familjen var de enda som visste det här, men skam bidrar säkert också till att ingen annan - utomstående - sade något eller ingrep.
Jag bar på samma skam då jag var liten, då jag levde mitt i det här. Som jag önskar att jag varit befriad från den, har många gånger tänkt att jag kanske hade kunnat bidra till att bryta det här då. Men, så var det inte och jag kan förlåta mig själv det. Jag var ett barn. Och kan idag bara vara glad över att jag inte låter skammen hålla tand för tunga. För det här är inget jag hymlar med, jag kanske inte skriker ut det, men försöker dra det som är min historia då det finns en orsak, ett sammanhang. För att någon kanske ska, ja, jag vet inte. Våga mer än jag vågade? Våga mer än min mor kunde?
Fram för allt vill jag bidra till att det här inte är ett sådant hyschhysch-ärende som det långt har varit. Kan jag få ett barn, en ung människa eller kvinna att känna att hen inte är ensam så är det redan ett litet, kort, strå till stacken.
Behöver jag säga att jag är en fullfjädrad våldsmotståndare? Behöver jag säga att jag är den som, som ett mantra, alltid säger det. Gå vid första slaget. Nej, gå före första slaget.
En tröst, en snuttefilt, är att min mor fick leva många år och sina sista år i lugn och ro. Ett liv som hon själv basade över, ett liv i vilket hon inte behövde vara rädd för någon. Älskade mamma.
tisdag 17 november 2015
Kontakt med Gud var ett måste
Läste Sandra Erikssons blogginlägg om hang-ups och nojor, du kan läsa det här och kom att tänka på det.
Att jag också hade en rätt lång period i min barndom då jag maniskt bad till Gud om kvällarna. Bad till Gud och grät.
Jag tror att bönerna hade sitt ursprung i att jag under en relativt kort period förlorade både min mormor och morfar och all denna död gjorde mig rädd för att förlora resten också. Så bönestunden byggde främst på att jag rabblade namn, namn på dem jag önskade att Gud skulle hålla vid liv. Ni kan bara ana er till hur livrädd jag var för att glömma något namn.
Så här höll jag på i det som nu känns som evigheter.
Rabblade också bönen "Gud som haver..." så där som inledning, jag tror att jag hade för mig att jag först måste komma med något anständigt före jag började be om en massa saker och tjänster.
I något skede avtog dödsskräcken och bönen föll bort. Och titta nu bara på hur det blev. Lever alla de som jag bad att skulle för evigt bevaras. Nä, där ser man.
En detalj på det ännu. "Lyckan", ni vet som i "...lyckan kommer, lyckan går...", just den "Lyckan" såg jag framför sig som en filur gjord på en kaffepåse, ni vet den där som kaffet är förpackat i. På två, korta, spinkiga ben.
Att jag också hade en rätt lång period i min barndom då jag maniskt bad till Gud om kvällarna. Bad till Gud och grät.
Jag tror att bönerna hade sitt ursprung i att jag under en relativt kort period förlorade både min mormor och morfar och all denna död gjorde mig rädd för att förlora resten också. Så bönestunden byggde främst på att jag rabblade namn, namn på dem jag önskade att Gud skulle hålla vid liv. Ni kan bara ana er till hur livrädd jag var för att glömma något namn.
Så här höll jag på i det som nu känns som evigheter.
Rabblade också bönen "Gud som haver..." så där som inledning, jag tror att jag hade för mig att jag först måste komma med något anständigt före jag började be om en massa saker och tjänster.
I något skede avtog dödsskräcken och bönen föll bort. Och titta nu bara på hur det blev. Lever alla de som jag bad att skulle för evigt bevaras. Nä, där ser man.
En detalj på det ännu. "Lyckan", ni vet som i "...lyckan kommer, lyckan går...", just den "Lyckan" såg jag framför sig som en filur gjord på en kaffepåse, ni vet den där som kaffet är förpackat i. På två, korta, spinkiga ben.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)