fredag 5 februari 2016

Döden, döden.

Den lille, ja, han som redan är sex år gammal har tydligen fortsatt grubbla på allt det där han inte tror på.

På förskolan hade han, provocerat, uttryckt sin ilska och frustration över att människan inte kan bli "äldre än hundra år". Han vill enligt utsago bli minst en miljard år gammal. Han hade själv räknat ut att det naturligtvis är lite besvärligt, främst för att det skulle innebära att antalet människor på jorden skulle bli ganska många.

Det är något där vid döden den lille inte är riktigt sams med.

På tal just om döden så hade något annat barn inflikat att hen inte tycker att döden är så dramatisk, för efter den "så åker man ju upp till himlen och hänger med alla de tidigare avfallna där i stället", vilket ju hade lett min sexåring tillbaka till det där han tror på, eller inte tror på. Han tror inte på Gud och han tror inte på himlaresorna heller.

Var och med sitt, som en brukar säga. Den fullvuxna som återgav detta berättade att barnen hade landat på det, att var och en får tro på sitt.

Och jag är så fascinerad, och det gör mig både glad, stolt, rädd och nedstämd då jag tänker på det, alla dessa tankar som ryms in i dessa barns huvud och tankar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar