fredag 16 oktober 2015

De där drömmarna man hade som barn

Det var en Ikea-kasse på min kollegas rum som helt plötsligt påminde mig om något ur min barndom jag helt hade glömt.

Jag var en hästflicka då jag var liten. De monetära möjligheterna för att få egen häst, eller ens för att få rida var väldigt begränsade. Jag red egentligen ganska lite, mer handlade det om att hänga på stallet, göra det man fick göra i väntan på att få en egen sköthäst - alltså sköta någon annans häst, göra allt det där ägaren inte ville göra själv.

Innan jag går in på själva minnet som hästtäcket i Ikea-kassen påminde mig om, några ord om stallet. Sett ur det här perspektivet så stämmer det, det som sägs om hästflickor, att man faktiskt lär sig väldigt mycket man kan ha nytta av senare i livet om man hänger på stallet.

Som det här med att få förtroendet att sköta en häst. Jag kan med fog säga att jag och vi verkligen slavade för att visa våra framfötter. Det började med att man kanske vågade sopa stallgångarna. Man ledde lektionshästar under nybörjarlektionerna. Man ställde upp som frivillig på alla talkon som ordnades, man blev lycklig då man fick en så kallad städtur som innebar att man fick städa sadel- och klubbrum. Man blev rent av salig då man uppgraderades till en av dem som hade stalltur, alltså blev en som fick i uppgift att på lördag- eller söndagmorgon ta sig till stallet, vid 0600, för att mata hästarna och städa boxarna (som var drygt 30 till antalet i vårt stall).

Det att ens namn dök upp på en städ- eller stallturslista, det innebar att man var någon. Och inte bara det, samtidigt var ett bevis för att man visat att man var någon som var värd förtroendet.

Och den där efterlängtade "egna" hästen att sköta. Kanske till och med få rida på någon gång. Den omsorg med vilken man tog sig an uppgiften. Sällan har väl hästar varit så välryktade som då den nya skötaren får en chans, sällan har sadel, träns och allt annat som hör till varit så glänsande rena.

Som en detalj, att ta hem allt från hästens borstar till täcken för att tvätta dem, det var inte ett jobb, det var en fröjd.

Inte bara det att man äntligen hade en häst att ta hand om, att ösa all sin kärlek över. Utan också det att någon litade på en i sådan mån att man fick det ansvar man fick.

Och genom allt detta, alla människor. Alla flickor, ja det var bara flickor och en eller ett par pojkar, som fightades för samma sak, ridlärare, annan personal och hästägare - denna helhet av människor som man skulle komma överrens med, lära sig av, bli lurad av och vara bäst vän med. Man kan med fog säga att det stämmer, att man lär sig mycket på stallet man har nytta av.

Som det till exempel, att ville man till stallet - i vårt hushåll i alla fall - så fick man ta sig dit på helt egen hand. Det kvittade hur långt det var till stallet, det kvittade att vi inte hade råd med cykel, för att inte tala om att någon skulle fått för sig att skjutsa mig stallet. Ville jag dit, fick jag ta mig dit.

Och dit tog jag mig, varje dag.


Men minnet då? Jag hade en gammal kappsäck under min säng, en röd en. I den samlade jag dyrgripar som kunde vara bra - och nödvändiga - att ha den dagen jag fick en egen häst. En elastisk binda ur ett medicinskåp, en borste, bomull och en hovkrats, kanske något till.

I backspegeln ser jag ju att det var just inget jag hade samlat, men då var det mina dyrgripar. Varje enkel liten sak, jag gick ofta genom dem alla, var ett säkert steg mot att vara förberedd den dagen jag skulle få en alldeles egen häst.

Det här minnet känns så soligt och underbart nu då jag kommer ihåg det i dag. Så ljuvligt att vara så övertygad om att drömmen en dag kommer att bli sann, att helt fullt ut bäras av den.

Nu, då minnet är flera tiotal år gammalt kan jag ju galant konstatera att jag än i denna dag inte haft en egen häst. Då när man skulle haft tid och utrymme för en häst hade man inte råd, nu då man kanske skulle ha råd har man varken tid eller utrymme.

Så, jag tröstar mig med det där andra. Att man har nytta av det man lärt sig på stallet i stället.

4 kommentarer:

  1. Hästarna har gett också mig otroligt mycket. Jag har varit såpass privilegierad att ha en mamma som offrat mycket för att kunna leva med ett eget litet stall. Alla tidiga mornar, kolikdagar som jag gråtande gått och gått i timmar, allt slit och all glädje. Det där hålet som vecklar ut sig i en höstlös vardag. Men sen igen, det är aldrig för sent att börja om. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag väljer att läsa det du skriver sist, att det aldrig är för sent att ta en nystart. Har ridit under vuxen ålder, men nu mitt uppe i brådisåren har jag valt att pausa. Lite kontraproduktivt, det skulle sänka stressnivån betydligt att rida, men blir stressad av att klämma in det i vardagen. Men, vänta bara, en dag ska jag ha egen häst!

      Radera
  2. Känner såååå igen det här... Hade också en låda dyrgripar i väntan på egen häst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men nu, nu! Ska vi köpa häst? Du har ju gård och allt!

      Radera