torsdag 10 maj 2012

Att våga säga något

Har i några dagar funderat på det här. Med hur svårt det är att våga fråga någon, vän, bekant eller okänd person, hur det står till egentligen. Jag, som kanske också någon annan, skulle önska att jag levde upp till idealet, att jag ser människor och är lyhörd och ja, är en sådan som reagerar på människor i min omgivning.

Jag är väl det ibland. Och ibland misslyckas jag vara det.

Det hände sig för några år sedan, att jag befann mig i en situation där en bekant satt i ett förhållande som inte var det bästa. Det var egentligen mycket långt från det bästa. Det råkade sig så, att just det förhållandet till synes var ett väldigt fint sådant. Då man tittade på det utifrån. Jag kan nuförtiden erkänna att det var ett förhållande jag till och med var lite avundsjuk på - allt såg ut att löpa smort. Den vanliga visan, bra eller till och med mycket bra jobb, fin lägenhet och vackra barn.

Hur det nu kom sig så var jag med om en situation där jag fick en insyn i att allt egentligen stod ganska galet till. Att det inte var sunt för någon part i den familjen att befinna sig i just den familjekonstellationen. Varken för föräldrar eller barn. Och, på något sätt så for det bara ur mig, då jag samtalade med den ena fullvuxna parten, att det ju inte alls behöver vara på det sätt det då var.

Och, det visade sig att den meningen kom att ändra den familjens liv. Genom tårar, ilska och sorg, ledde den öppning jag då gjorde till att livet blev bättre för samtliga inblandade. Jag fick redan då, men också efter den här processen höra att bara det att någon, det råkade i det här fallet vara jag, påpekade att allt inte såg ut att stå rätt till, bidrog till att parterna erkände detta för varandra. Att de efter det här tvingade sig själva att göra något åt saken.

Naturligtvis kändes det inte enbart bra, i synnerhet inte då processen startade, att veta att det var jag som satte igång det hela. Vem vill nu egentligen veta att man är en av många orsaker till att en kärnfamilj splittras?

Men, nu efteråt känns det bra. Jag är stolt över att jag vågade säga något. Att jag just i det fallet inte fegade ur, gömde huvudet i sanden och dillade på om helt oväsentliga saker.

Orsaken till att jag nu helt plötsligt skriver om det här? Jag stod och övervägde här en dag, om jag skulle säga något eller ej, och bestämde mig för att göra det. Efter ett, mitt, hummande om att jag inte vill tränga mig på fick jag som svar, det man oftast ju ändå får.

"Det värsta är då ingen vågar säga något."

4 kommentarer:

  1. Jag tycker det var modigt av dig Micaela! Det är nog mycket bättre att säga nånting än att hålla tyst. Då har man åtminstone försökt. MEN sen tror jag nog också att för att det ska tas emot på bästa sätt så krävs det att de inblandade parterna också redan själva insett det, åtminstone på något plan. En av min ex-mans bästa vänner, en karl alltså, kom och hälsade på mig (när jag var ensam hemma) efter att vi gjort en gemensam resa tillsammans. Han ville säga åt mig att han var ganska chockad över hur min man hade behandlat mig. (Det gick liksom inte att dölja under en hel veckas bilsemester...) Han hade också sagt det direkt till min man men ville säga det till mig personligen också. Jag var ju inte alls redo att ta emot dethär och tackade honom genom att vägra umgås på över ett halvt år. Men det fråntar inte det att NU efteråt, när jag fattar allting själv, så är jag oerhört tacksam och beundrar hans ärlighet stort. Jag tyckte det var jättestrongt av honom att komma och tala med mig! Och ja, kanske det var en av alla pusselbitar som till slut gjorde att man såg hela eländigheten framför sig. Han är också den enda av min ex:s vänner jag fortfarande har kontakt med. Och han hör också alltid självmant av sig till mig trots att vi inte längre bor i samma land. SÅ JA, MAN SKA ALLTID VÅGA SÄGA NÅGOT! Du är en fin person Micaela!

    SvaraRadera
  2. Det är så svårt att veta vad man ska säga. Man ser kanske en situation som är sån att man tycker att man aldrig skulle kunna ha det så, men att gå och lägga sig i är svårt. Nånstans vill man ju också respektera den/ de andras val.

    Och samtidigt sitter kanske någon och tänker om ens egen situation att "det där är ju helt oacceptabelt, varför gör hon inget åt saken"... :-/

    Det här är inte ett argument för att man inte ska lägga sig i, bara en förklaring till varför det händer så sällan. Jag är glad att det var bra att du lade dig i.

    SvaraRadera
  3. Softy, tack för din fina och personliga kommentar. Jag håller med dig till hundra procent, man är mottaglig för "respons" gällande sig själv först i ett läge man själv bestämmer, medvetet eller omedvetet. Och right back at you, du är underbar!

    Koko - jo, som bäst kan det mycket väl vara att någon sitter och tänker både det ena och andra om mig också och det är osäkert på hur jag själv skulle reagera på överraskande feedback, i synnerhet om det är något jag skulle uppleva negativt. Min tröskel är hög, åt båda hållen, både gällande att ge och ta. Men, i det fall jag skrev om så säger jag som du, det var bra att jag lade mig i.

    SvaraRadera
  4. Så modigt och fint gjort! Och jag är inte ändå inte det minsta förvånad, jag har alltid sett dig som en mycket modig person!

    SvaraRadera