måndag 27 oktober 2014

Så ont att jag inte mäktar med

Samtidigt som jag dansar disco med mina barn, kör en annan mamma in i en buss med sina.

Det gör mig så illa till mods att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag har medvetet, ända sedan olyckan i Rautavaara inträffade i går, försökt låta bli att läsa, lyssna eller se. Eller framför allt, känna. Men ändå, befinner jag mig i baksätet, mitt mellan barnen. Ettåringen, tvååringen och sexåringen. Och går genom det, vad förstår de av situationen, vad hinner de tänka? Vad känner de? Är de rädda?

Och mitt hjärta går i tusen bitar.

Man kan må så illa att man inte ser någon annan utväg, det förstår jag. Men, man kan inte, man får inte, dra med sig oskyldiga i något som detta.

6 kommentarer:

  1. Mina tankar går till pappan, hur kan man överleva något sådant? Sitta i en buss som krockar för att sedan inse att det som finns inne bland metallskrotet är din familj. att komma hem till leksaker och kläder och snuttefiltar... Mitt hjärta pallar inte det. Jag klarar inte heller av att tro att barnen upplevt något alls. Jag vill tro att det var över så snabbt att ingen var rädd eller angstad utan att det bara var över.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, gud ja, pappan. Det är nästan för svårt att tänka på honom också. Tyckte mycket om det inlägg du skrev på din blogg om att peka efter en tragedi som denna.

      Radera
  2. Jag måste tro att barnen inte hunnit förstå vad som komma skall för att själv kunna behandla tragedin... Men emellanåt när man lägger ner skyddet och låter tankarna skrida iväg och känner jag en oerhörd sorg över att någon inte sett en annan utväg än den att avsluta allt och ta barnen med sig, oskyldiga barn som just börjat sitt liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så svårt att tänka på det här, tragedier som denna, via barnen.

      Radera
  3. Det är så hemskt så hemskt. Bölade då jag läste nyheten och bölar nu. Tänker som Anonym här ovan att jag måste tänka att barnen inte hunnit förstå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan inte annat än gråta. Och hoppas att barnen inte hann göra det.

      Radera