torsdag 30 oktober 2014

Nu var isen bruten

Eller rättare sagt armen, mer specifikt, armbågen.

På femåringen, alltså. Vet inte hur ni fungerar, men jag får alltid svälja ner mitt hjärta då jag ser att dagiset ringer mig mitt under dagen. (Vi har förresten haft en sådan svit om tre veckor nu, är det inte Entero så är det stegring...)

För jag ser alltid framför mig det värsta. Och blir lite lättad då det just är Entero eller något annat man mäktar med.

I går kom då samtalet som jag alltid bävat för, att det har hänt si och så och barnet är vid första hjälpen på HVC.

Barnet hade trillat ur klätterställningen och hade ont i armen. Det blev en lång dag som tog oss via HVC här i Nickby till Barnkliniken och tillbaka. Resultatet, en bruten armbåge.

1 kommentar:

  1. Huuu, samtalet man inte vill ha. Jag får också klump i magen då dagisnumret ringer och oj -en gång tutade det upptget då jag ringde tillbaka. Då blev jag nervös!

    SvaraRadera