Malin skriver om en mycket obehaglig händelse, vatten och barn och vi var med om en annan variant i går.
På landet har vi en fantastiskt stor gård, gården är full av små hus och bodar. Härligheten omringas av skog, skog och lite små vägar. Den lille, storebror, spatserade runt på de omringade ägorna då vi fullvuxna var upptagna med vad vi nu var upptagna med och ett antal gånger var vi lite slarviga med att ha tydligt ansvar för honom. Jag som satt med lillebror kollade nu och då att de andra visste var storebror rörde sig och visst hade vi det.
Tills vi inte hade det längre. Tills han inte var där där han alldeles nyss var.
Han var försvunnen och han svarade inte då vi ropade på honom.
Herre du milde. Den paniken. Den som inte startar upp lite sådär sakta, utan den som är uppe i 110 procent, omedelbart. Jag rusade, efter att ha kastat in lillebror hos svärmor, till stället där storebror senast skådats och bara skrek. Att han genast måste svara mig, att han måste svara.
Ingenting.
Och de där tankarna. Har han fallit i något vatten? Har han fallit och slagit huvudet? Vem ska hjälpa oss att hitta honom? Gud, om han dör nu förlåter jag mig aldrig.
Jag skrek och till slut - det här varade inte i många minuter - svarade han.
Han hade gått omkring, runt gården och hamnat på baksidan av det hela. Och jag vet inte, han sade själv att han gått omkring och inte tänkt på att han kom ifrån oss. Jag igen tänker att han delvis får det bekräftat, att vi inte hinner med honom som tidigare, att han glida ur vårt synfält om han vill. Det kan vara en reaktion på allt det som hänt, blivit storebror och sådant.
Han blev skrämd då han såg hur rädd jag var. Vi lovade att hålla oss till regeln att om någon ropar att nu är det en sådan gång att man måste svara, så gör man det.
Alla gånger man läser om hur någon lyckas tappa bort ett barn, med lycklig utgång eller olycklig utgång, det där lite förbryllade hur bara tappar man sitt barn?
Och det här som ett utropstecken mitt i ansiktet, det är så fruktansvärt lätt att tappa bort ett barn.
Jag har en gång tappat bort min 1,5-2-åring på ett stort varuhus. Vi gjorde ett stående blöjbyte i utrymmet mellan toaletterna, men där fanns ingen papperskorg, så jag fick vänta några sekunder tills en dörr öppnades och jag kunde smita emellan och kasta blöjan. Jag var hack i häl med sonen men när jag kom ut var han spårlöst borta. Som tur var såg en väntande man min panik och pekade lugnt in genom den öppna lagerdörren bredvid dörren till toaletterna. Hade porten autostängt och ingen hjälpt mig hade han varit pyts väck. Usch, känslan kommer tillbaks direkt jag tänker på det!
SvaraRaderaÅh vilken tur att ni hittade honom och att inget hade hänt.
SvaraRaderaJag håller med, det är så fruktansvärt lätt att göra misstag, så hemskt enkelt att tappa bort ett barn eller tappa bort lite uppmärksamhet. Och ibland kan det tyvärr vara skillnaden mellan liv och död och det är ju SÅ HEMSKT att vara mänsklig istället för en oövervinnerlig beskyddare och superhjälte. Hu.
Ryser när jag läser det här. Det går så vansinnigt fort! På simskolans avslutning, när alla barnen sprang som psykotiska gaseller från lekplatsen ner till bryggorna för det sista simprovet, tappade jag bort 8-åringen. När alla andra satt sig ner på bryggan satt han inte där. Han var inte vid lekplatsen, vid filten, vid toaletten, i skogen. 10 minuter letade jag efter honom och han föreställa mig både det ena och det andra innan det visade sig att han suttit på bryggorna tillsammans med de andra hela tiden. Jag hade adrenalin nog i kroppen för en hel vecka.
SvaraRadera