måndag 3 mars 2014

Gråta sig till sömns

Det mörka molnet ovan våra huvuden, hotet om ett grannland i krig, får mig att bli nio-tio år gammal. Under det som var slutet av sjuttiotalet förlorade jag min mormor och min morfar inom loppet av ett år, min dödsångest var så mycket större än jag kunde bära.

I denna ångest vände jag mig till det jag kanske hoppades var en gud, någon som lyssnade på mig. Varje kväll vände jag mig till denne någon och som en fortsättning på gudsomhaver räknade jag upp en lista på alla dem jag ville att denne gud eller någon skulle sona, låta dem hållas kvar på jorden, i ett jordeliv.

Som jag grät, som jag grät över dem jag saknade, som jag grät i en skräck för att förlora ytterligare någon. Någonstans bland dessa tårar också en isande skräck över något som var så stort att jag inte kunde förstå. Det enda jag uppfattat i det som sades över mitt huvud det var att Reagan när som helst kunde trycka på den röda knappen och vi alla skulle vara borta.

Som jag skulle vilja gå tillbaka till mitt eget flickrum, till mig själv som nio-tio år och stryka mig själv över huvudet.

6 kommentarer:

  1. Uff, jag vred mej också i ångest som barn - ångest över miljöförstöring och krig och all hotande död och cancer och djurförsök och säljakt. En av de viktigaste sakerna för mej som förälder är att att ständigt tänka på den ångest mina barn med stor sannolikhet lever i, men som de aldrig skulle berätta för mej. Det är så naivt att tro att barn tänker på leksaker och godis.

    SvaraRadera
  2. Jag försöker göra som du, komma ihåg vad man egentligen tänker på som liten. Nu har döden varit ett rätt vanligt samtalsämne i vår familj på grund av en del dödsfall, döden dyker rätt ofta upp just vid läggdags.

    Det är en av orsakerna till att jag vill sitta hos den lille tills han somnar, det är så många tankar och känslor som dyker upp just innan sömnen kommer och far iväg med honom. Har inte tänkt på det så rationellt, men inser nu att jag kopplar till min egen barndom, att det skulle känts bra om någon funnits där.

    SvaraRadera
  3. Men sitt hos honom tills han somnar! Jag brukar också vara närvarande med våra barn tills de somnar. Bryr mig inte fast många tycker att nu är dom si eller så gamla så ska dom nog klara av att somna själv. Att somna kallas också "pieni kuolema" (lilla döden), många barn har svårt att våga släppa kontrollen och helt utelämna sig till det "medvetslösa". Samma gäller då någon eller några mitt i natten kommer smygande till vår säng. Stör mig inte ett dugg, härligt att de har en "trygghet" att söka sig till. Är säker på att de inte längre i högstadiet vill göra det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag sitter så gärna tillsammans med honom, tycker att de minuter det handlar om är guld värda, tycker om att "stänga dagen" tillsammans med honom. Barnet kommer över till vår säng också, varje natt, och jag tycker att det är mer än okej.

      Radera
  4. Min son har det jobbigt med tankar på sådana saker. Ibland är han jätteängslig för supernovor. Höll på att att trösta honom med att det i så fall är mycket mer sannolikt att miljöförstöring tar död på oss allihop men hann hejda mig i sista sekund.

    Själv försöker jag skärma mig så mycket jag kan från nyhetsrapportering och dödsångest så att jag utnyttjar den tid här som är min till sådant jag mår bra av. Lätt är det inte, men nödvändigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var på en föreläsning om barn och mediefostran igår, föreläsaren (psykolog och psykoterapeut) sade att hon själv försöker få barnen att hjälpa till med att få ett lyckligt slut på det de är rädda för.
      Vet inte hur det skulle fungera i fråga om supernovor skulle fungera, själv har jag inte testat hennes metod, hos oss har det inte handlat om direkta rädslor, mer frågor och känslor.

      Radera