tisdag 28 augusti 2012

Tah´bu

Små barn som är mer än gulligt runda. Som är mer än trinda. Kanske tjocka. I vissa fall feta.

Jag vet att redan det att jag reagerar, registrerar och låter mina tankar fara iväg då jag ser ett litet överviktigt barn, att det gör mig till allt annat än en fin människa.

Men, ändå, det skall jag erkänna, så åker mina tankar iväg. Jag funderar över hur barnets förälder eller de andra vuxna i barnets liv resonerar, hur det har gått som det har gått och så.

Nu har vi, med den lille i huset mest motsatt situation, det vill säga vi när en vandrande pinne. Så, direkt och personlig erfarenhet har jag inte, men har väldigt nära personer som tampas med utmaningen i överviktiga barn. Och jag vet att det inte är något lätt ekvation, och att ett överviktigt barn absolut inte beror på lata, ointresserade eller feta föräldrar.

Var finns ni i den här frågan? Ni med barn? Ni utan barn?

I Östra Nyland skriver Max Nyberg en ledare om ämnet i dag, du kan läsa ledaren här.

5 kommentarer:

  1. Vi har ett barn med övervikt. H*n motionerar 4-5 ggr i veckan och äter enbart hemlagad mat och så är vi strikta med lördagsgodis och har sällan läsk eller saft hemma. H*n springer, leker och klättrar och orkar lika bra som andra barn i klassen. Vi tar en extra tur till lekparken på kvällarna. Vi går på länk. Men h*n är överviktig. Alla i familjen äter samma sak. Vi föräldrar är normalviktiga. Syskonen är smala som pinnar. Vad svarar man då skolhälsovården ser anklagande på en? Vad mer kan vi göra? H*n växer ur det. Så tänker jag. Men som jag hatar detta ämne.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stort tack för din kommentar, mitt tack är ännu större i och med att det känns att det här är mer än en svår fråga. Åtminstone för mig är det viktigt att jag blir påmind om att det som syns, det är inte det jag tror. Det jag tror behöver inte stämma.

      Radera
  2. Det är på riktigt kanske just det värsta. Att folk tittar på en och ens barn och utgår ifrån att man vråläter på hesburger varje dag. Att tandläkaren ser chockad ut för att ungen inte har hål i tänderna. En tjock unge måste ju äta mängder av godis och dricka saft. Och eftersom ungen är tjock är den också lat och dum och ids inte borsta tänderna. Så t.o.m. en positiv sak som att inte ha hål får en att känna sig riktigt skit. Både mamma och barn.

    Och så har det känts hela livet efterom även jag själv var tjock som barn. Alla skolläkare som deklarerat att man nog lätt blir tjock då man bor på landet och äter bullar då man kommer hem från skolan! Och sen ger det fina rådet att bara lämna bort bullarna så blir det bra! I vår familj fanns det bullar på födelsedagen, inte annars.

    Och om man redan lämnat bort "allt det där som skall lämnas bort" så finns det faktiskt inte något mer att lämna bort. För kroppen måste få näring i alla fall. Jämfört med tobak. Där kan man faktiskt sluta tvärt, man behöver inte röka lite hela tiden medan man slutar.

    "Jag vet att redan det att jag reagerar, registrerar och låter mina tankar fara iväg då jag ser ett litet överviktigt barn, att det gör mig till allt annat än en fin människa."

    Det hedrar dig att du tänkt efter. För oftast har folk inte ens reflekterat över hur de dömmer folk utan att veta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett tack känns alldeles för litet, men jag vill ändå säga det, tack för din kommentar. Också ditt svar bidrar till det att jag också i framtiden skall försöka tänka efter innan jag tror något.

      Radera
  3. Men det gäller ju även vuxna; mina barn råkar vara smala, men det är inte alls min "förtjänst". Vi föräldrar är inte helt feta (men kunde nog inte klassas som smala), men min mamma är jätterund. Och hon äter inte heller hopplösa saker. I olika repriser har hon försökt banta (utan att låta sina döttrar få traumor av det) men det har liksom inte lyckats. Och nu äter hon helt vettigt, men hon kommer aldrig att bli smal (om hon nu inte blir gruvligt sjuk). Och vuxna får också blickar. Då jag ser en tjock vuxen som äter lunch (oberoende av om det är hälsosam mat eller skräp) tänker jag "borde h*n äta?" ÄVEN OM jag i familjen alltså har en människa jag i hela mitt liv sett försöka gå ner i vikt och lida för att det inte lyckas. Och det inte är särskilt vettigt att låta bli att äta lunch om man vill vara effektiv på jobbet och lycklig i livet.

    Vår värld är usel. Och till den anonyma ovan (som alltså inte är jag): jag känner med er. Och inte för att ert barn har övervikt. Utan för hur ni bemöts. Usel värld, usel! Vi måste förändra den.

    SvaraRadera