tisdag 30 juni 2015

Duktig flicka är arg om natten

Ja, det som är svårt med att ta upp tråden, det är att en inte riktigt vet var hen ska börja. Då man har så mycket på hjärtat och hjärnan, men man vet inte i vilken ända man ska börja nysta.

Det hänger delvis ihop med att jag är trött. Trött på ett sätt jag inte ens visste att jag är. Genomtrött på ett sätt som i värsta fall kan vara lite utmanande för livet.

Jag gick tidigare i våras genom en undersökning, en undersökning som verkade intressant. Undersökningen skulle ge vid handen hur väl jag återhämtar mig under några dygn. Återhämtning som i att hur ofta taggar jag ner under dygnet, hur ofta är jag glad, hur ofta återhämtar jag mig - i vaket tillstånd, sovande.

Resultatet på det?

Noll återhämtning. Nåväl, det är ingen överraskning. "Rusningsåren, rusningsåren..." Ni vet.

Men, noll återhämtning. Bara uttag från livslängdens konto. Med ett minus som bara blir längre och längre.

Och det med en twist som är oslagbar. Som tidigare sömnrubbad har jag skattat mig lycklig över att jag ändå kan sova, om än med lite hjälp, men ändå. Har till och med tyckt att jag sömnen varit rätt bra, så bra den nu är med två relativt små barn i huset.

Twisten?

Så fort jag somnar rusar min puls upp i skyarna. Om jag är klädd i brådisbyxa under dagen, så är det inget mot vad jag är då jag sover. Det liksom skriker rött över alla mätare under hela natten. Sådär så att livslängdens minskande kapital blinkar.

Har landat på en enkel förklaring. Det här med att ta det piano också då man borde hacka på trummorna, det måste komma ut någonstans. Och det som ska komma ut, det kommer ut om natten. Det kommer ut om natten, då huvudrollsinnehavaren släpper taget om kontrollen. I all dess enkelhet, det är som om jag boxas ut allt det jag inte släpper ut om dagarna om nätterna. Nätt, med huvudet på dynan. Sovande.

Tala om att ta det här med duktig flicka ett steg för långt.

Inte helt enkelt eller lätt att få det här resultatet. Svart på vitt.

Så, det är min vår i ett nötskal. Att försöka vara arg om dagarna för att kunna sova gott om nätterna.

6 kommentarer:

  1. jag är också en nattstressare. ibland kan jag vakna på morgonen och det känns som om jag sörplat en kanna kaffe och knaprat lite speed under natten. Det enda som hjälper (och inte ens det väldigt bra) är regelbunden motion, men av den "jag är snäll med mig själv"-varianten, inte självspäkar-rääkki. Hoppas du får lite återhämtning under sommaren i varje fall!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med att röra på sig, det hjälper absolut. Har strängt förbud på att pressa mig själv, får inte springa till exempel. Damen jag har pratat med rekommenderar joga, meditation och sitta och stirra i väggen.

      Tack för din kommentar och trots att det känns hemskt att säga det, så är det skönt att höra att en inte är ensam om problemet. Hoppas du också får vila under sommaren!

      Radera
  2. Du måste ta hand om dig själv, det där låter inte alls bra. kram

    SvaraRadera
  3. Jo nej, låter inte bra alls! Nu ska du ta dig i kragen, höja på rösten, stirra på väggen och antagligen hjälper det en hel del att påta i jorden också, och stirra på fjärilar (bara man inte blir stressad om man inte ser av dem).
    Visste ju inte ens att kroppen kan hålla på sådär. Sköt om dig!
    Jag kan lära dig en del om att bli arg och säga ifrån, fick just komplimanger (?) av sambon igår, att jag har lärt mig att inte bara vara den snälla flickan längre utan rätt modigt vågar säga vad jag tycker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, kroppen alltså. Den är många gånger mycket klokare än vad jag är, och det är ju hyggligt. Fast jag måste erkänna att jag blir lite trött på den ibland.

      Och tusen poäng till dig, tuff brud! Bra att du satt ner foten! Jag kommer att boka en kurs hos dig!

      Radera