Kollade det naturligtvis med barnet och jo, han ville absolut testa. Så vi, anmälde honom.
Och jag hade noterat det i annonsen, att alla barn får medalj.
Löpningen, inga problem. Alla barn sprang i tur och ordning. Den lille var snabb som vinden. Vid bollkastningen noterade barnet att några av barnen kastade bollen längre än vad han själv gjorde. Besvikelsen, som en gardin över barnets ansikte.
Prisutdelning och, trots att alla barn fick medalj, noterade barnet att han egentligen inte landade prispallplats. Han fick, enligt egen utsago, bara brons. Och det var inte roligt. Först var det så tråkigt att han inte ens ville bära medaljen, det lättade senare, men han vill ogärna prata om det hela.
Jag är absolut inte föräldern som vill eller kräver att mina barn ska tävla. För mig räcker det bra att barnen rör på sig och mår bra. Så, det här gjorde vi mest för att det kanske kunde vara kul.
Och jag vet att en av förälderns viktigaste uppgifter också är att lära sitt barn att möta en och många besvikelser, men inte är det lätt inte. I mina ögon är han en fantastisk människovarelse oavsett hur fort han springer, hur långt han kastar boll och jag vill att han alltid, alltid ska veta att han är mer än perfekt. Men, han är inte världens snabbaste femåring och han kommer att se sig slagen eller obesegrad många gånger ännu.
Nu har vi testat på det, under såhär organiserade former, en första gång. Och du milde, att se barnets besvikelse, det blir väl aldrig lätt?
O ja, hur det ändå skär i hjärtat när barnen blir besvikna.
SvaraRaderaNär min dotter gick på trean skulle de lägga upp musikalen Lilla Sjöjungfrun i skolan och hon hade då bestämt sig att hon skulle vara med. Musikläraren lyssnade på hur de alla sjöng, repliker skulle läsas osv. Hon hoppades kanske inte på huvudrollen som Ariel men ändå en roll där hon kunde dansa och prata i - hon fick rollen som galjonsfiguren, ingen dans, inga repliker, ingen sång. Gissa om hon blev besviken och om det ilade illa till i mitt hjärta. Hon kom hem den eftermiddagen efter att rollerna var utdelade och jag såg att det var någonting som var tokigt. Hon berättade och var besviken och gråtfärdig. Det enda jag kunde göra var att krama om henne och berätta att det är helt ok att gråta av besvikelse, att få ut det. Det gjorde hon men ville aldrig prata om det efteråt.
Jag försökte vända om hennes tankar; att hon skulle vara den bästa galjonsfiguren någonsin! Hon gjorde det med glans men besvikelsen måste ha satt sina spår då hon har allrig sedan dess velat vara med i någon pjäs som läggs upp i skolan...
Det är bra att barn lär sig besvikelse och att vi som föräldrar då finns där och övertygar dem om att vår kärlek mot dem är gränslös oavsett om de sjunger i en musikal eller står på prispallen.
Du har så rätt! Det kniviga ligger också i att barnet skulle värdera på samma sätt som vi tänker. Att barnet också prioriterar den gränslösa kärleken högre än yttre, mer mätbara, faktorer.
Radera