Det är små, små detaljer som dyker upp ur mitt minne. En del dyker upp som små överraskningar, en del har funnits med mig länge.
Små detaljer jag kopplar ihop med nära människor.
Som nyss då jag bytte strumpbyxor (fråga mig inte varför) så såg jag det framför mig. Älskade farmor Saga och hennes bestyr då hon klädde sig i strumpbyxor. Var gång det hände så klädde hon sig i de tunnaste av bomullshandskar, först efter det drog hon försiktigt upp nylonet längs benen. Älskade farmor Saga.
Mina systrar, älskade systrarna som jag ju kommer ihåg tusen och en grejer med och kring. Ett minne som sitter så det känns är då jag i mina tidiga tonår klippte deras hår. Allt från det att jag tvättade deras långa, långa hår - det ena ljust, det andra mörkt - i lavoaren (i bästa salongstil) till själva klippet - det minnet sitter nära mitt hjärta.
Vännen, som alla gånger vi var ute i sus och dus, i omgångar frågade mig om hon var röd i ansiktet (vilket hon blev ibland då vi var ute på galej). Som jag saknar den frågan idag.
Jo jag vet, jag håller på att bli en sentimental gammal gumma. Eller, jag är väl det redan.
Inte sentimental gammal gumma, utan en alldeles extra fin människa som tänker, minns, lever, känner och uppskattar. Kärlek till dig.
SvaraRaderaJag är likadan, vandrar upp och ner för gator jag inte sett på sexton år, hittar minnen i dofter och ljud. Men det är bra, det är ju lite som att bära livet med sej.
SvaraRadera