torsdag 15 mars 2012

Ögonblick som etsat sig fast

Du får välja ett, bara ett, ögonblick som för alltid etsat sig fast i ditt minne. Vilket är det ögonblicket? Berätta, berätta!

Jag vill, naturligtvis, också vara med.

Det ögonblick som inte lämnar mig, det är ögonblicket då dörren till det familjehem där den lille inledde sitt liv, öppnades. Den lille, i famnen på en kvinna, tittade på mig med stora blåsvarta ögon.

Det ögonblicket, den bilden, kommer jag alltid att se.

8 kommentarer:

  1. Det är kanske blicken på läkaren som förde mig till en ambulans när mitt fostervatten gick med Milisen, när hon lade armen på min axel och sade allvarligt "styrka till dig". Hon såg på mig, men ändå inte. Som om hon verkligen undvek att känna efter, fastän man såg smärtan och medlidandet i hennes blick. Det var ett så märkligt ögonblick. Sjuttio olika känslor i ett och samma.

    SvaraRadera
  2. Ensamma mamman15 mars 2012 23:31

    Jag samlar faktiskt på ögonblick. Skriver ner dem, sen ganska länge tillbaka. Det handlar om vardagliga och tillsynes obetydliga ögonblick, men som jag ändå minns väldigt detaljerat. Jag skriver inte ner dem i kronologisk ordning eller nåt, utan helt hur de kommer till mig. Och fastän ögonblicken verkar banala och torra så fungerar de lite som gem i boken om mitt liv. För varje ögonblick är i sin tur omgivet av en massa andra omständigheter och minnen som också kommer till mig då jag tänker på ett visst ögonblick. Och hur jag än funderar så kan jag faktiskt inte välja ut ett specifikt.

    SvaraRadera
  3. Linn, ögonblicket du beskriver, jag kan förstå att det är ett ögonblick, en fras som etsar sig fast. Uh, tyngden i både det läkaren sade och inte sade. Vilken innerlig tur att det gick som det gick!

    Ensamma mamman, det är svårt att välja ett ögonblick, det är nättupp omöjligt. Smart av dig att skriva ner de situationer du vill behålla för alltid - man glömmer ju dem annars, trots att man tror att man skall komma ihåg dem. Det är lite som en fotodagbok i textform!

    SvaraRadera
  4. Ett ögonblick som aldig kommer att lämna mig är stunden då vi föräldrar föstes ut i korridoren på ÅUCS barnpoliklinik för att läkarna skulle ta prover på vår mycket sjuka två veckor gamla son.

    Jag hade inte fattat att han var SÅ sjuk - lite hängig och gnällig var han ju, men inte SÅ sjuk. Och plötsligt blev det bråttom, flera läkare tillkallades, det skulle tas prover och en allvarlig sköterska förde ut oss, "för vårt eget bästa" sa hon. Jag stod där i korridoren och tittade på den stängda dörren och hörde hur Andreas skrek där inne.

    När han sen fördes till intensiven och fick behandling kändes det inte så farligt längre, då rullade allt på. Men det där ögonblicket då jag insåg hur allvarligt det var och att jag inte kunde göra någonting... Jag blir fortfarande tårögd då jag tänker på det.

    SvaraRadera
  5. Siv. Jag blir också tårögd av ögonblicket du beskriver. Också i det här fallet kan man säga att vilken tur att det sedan gick som det gick, att det blev bra till slut!

    SvaraRadera
  6. Jag har många men kom först att tänka på denna:
    "Asia on nyt niin että potilas on menehtynyt" Det är de enda orden jag ordentligt minns från diskussionen med läkaren i det där lilla rummet på tölö sjukhus. Då hade det gått tolv timmar sedan svärfar hade kroknat av något som visade sig vara en omfattande hjärnblödning.

    SvaraRadera
  7. rådgivningstanten försöker frenetiskt hitta hjärtljud från min stora mage (gravid 36+). Med en massa ursäkter varför misslyckas får jag order att köra till Borgå för att dubbelkollas. Kör hem och säger till min man att "junttarna hittar inte hjärtljud och nu måste vi köra till Borgå". Barnmorskan i borgå tar hjärtljud med bältet runt magen och "jo, allt är ok". Ultra ännu med läkaren. ligger på bordet och hon trycker och trycker, vrider och vänder och säger "sehän on kuollut. ei tässä ole elämää". DET ögonblicket glömmer jag aldrig. /Carola (ljudet barnmorskan hade hört, var MITT eget hjärtljud)

    SvaraRadera
  8. Haije och Carola. Era ögonblick gör mig alldeles matt. Så fruktansvärda. Det är just vid sådana här tillfällen man är tvungen att erkänna att man inte ens kan tänka sig hur det känns. Det trots att jag varit med om att patienten har dött och att det inte finns några hjärtljud - men, alla de här tillfällena är unika och väldigt, väldigt sorgliga.

    SvaraRadera