tisdag 22 maj 2012

Överraskningar i arbetet

Det är säkert någon annan som också drabbats av den känslan ibland, frågan man ställer sig, läser någon över huvud taget det jag skriver?
Och om någon läser, lyckas man, jag, som skribent nå fram? Mitt fromma önskemål, vet inte om det är korrekt att erkänna det, är att ens någon gång lyckas beröra en läsare.

Skrev en ledare för en tid sedan, tankar ursprungna ur de otaliga familjemord som begås i Finland. Ledaren går att läsa här. Den gick in och den gick ut och någon kanske läste.

Jo, det var faktiskt någon, till och med rätt många som läste. Och jag fick ett samtal, en människa lyckades jag nå med min text.

Personen som kontaktade mig sade att min text hade fört hennes tankar och känslor exakt fyra år tillbaka i tiden. Samma dag som ledaren publicerades, för fyra år sedan, hade personens syster valt att avsluta sitt liv. Dels på grund av det jag skrev om, skam, dels på grund av helt andra saker.

Det blev inte ett långt samtal, den här första gången. Men, det personen i fråga ville säga, det var att hon så starkt känner att det måste finnas något hon kan göra. Hon frågade mig samtidigt om vi kanske kunde göra något tillsammans.

Det gjorde mig så hjärtinnerligt glad, trots att minnet jag väckt hos kvinnan var så sorgligt, att det bevisades. Att svart på vitt, några tankar på pränt kan sätta igång underströmmar. Underströmmar som kan leda till förändring.

Så, också de dagar det inte känns som om ord skulle nå fram. Skriv! Skriv!

2 kommentarer:

  1. Vad fint! Och som du skriver: underströmmar kan leda till förändring... Hoppas du o kvinnan som ringde gör något tillsammans i framtiden. O fortsätt att skriva!

    SvaraRadera
  2. Fin men sorglig historia.

    Då gör vi det. Skriver, skriver, skriver!

    SvaraRadera