onsdag 16 maj 2012

Här går jag omkring och vill bli upptäckt

Ja, ni kanske har noterat det. Att jag inte avslöjat något pinsamt på länge?

Då jag var liten, låt säga i tonåren, så var jag väldigt intresserad av att bli upptäckt. Upptäckt på ett sådant sätt att jag skulle bli ivägsvept från den håla jag levde i, att jag skulle bli något och att jag minsann skulle visa alla de andra vad det blev av mig.

Sällan var min önskan om att bli upptäckt kopplad till en tanke på att jag själv skulle vara tvungen att göra något för att sedan vara värd det där att jag blev upptäckt, äh, det är ju det det handlar om då man blir upptäckt. Man är bara så fin och rar och bra på alla sätt och vis att allt ordnar sig.

Nåväl, något gjorde jag ju för att ge upptäckarna en chans. Det kunde hända att jag snurrade ett eller några extra varv kring en parkerad YLE-bil jag såg på stan. Ung och oförstörd som jag var, trodde jag att chauffören av en YLE-bil kunde ta mig till följande ställe.

Little did I know, var jag på väg att skriva. Men, det kom ju att bli på det sättet att YLE tog mig till tusen och en ställen, men inte för att jag blev upptäckt. Det var nog jag själv som fick släpa häcken till kontoret.

Men, det händer att jag tänker på det här. På mig själv med rodnad på kind, men också med en viss ömhet. Och så tänker jag på den YLEit som eventuellt såg mig snurra runt den parkerade bilen som en diarredrabbad hundvalp, det måtte ha sett tokigt ut.

Så, mommon har berättat färdigt nu, om hur det var då hon var ung.

8 kommentarer:

  1. Just så var det. Man sku ju bli miss Finland och vinna eurovisionen, helst på samma gång. Men inga Yle-bilar i min ungdom, vi bodde för långt ut i skogen för sånt, hälsar en annan tant.

    SvaraRadera
  2. När jag var tonåring läste jag i engelska pop/teentidningar om tonårsmodellerna som bara hängt med vännerna i ett köpcentrum eller gått på gågatan i stan och blivit upptäckta och signade som modeller. Då drömde jag att det kunde hända även mig (trots att även jag stundvis tvivlade på min skönhet). Tyvärr hängde vi nog inte tillräckligt ofta i Itis och ännu mer sällan i Hfors för att det någonsin skulle ha hänt ;)

    SvaraRadera
  3. Maija & Maggie! Underbart! Skönt att jag inte är den enda som hängt, iklädd blott drömmar och rosa glasögon, på stan!

    SvaraRadera
  4. Jag känner så igen mig. Det räckte med att jag såg någon med kamera och så tänkte jag att nu är jag kanske bara några minuter från Hollywood!

    SvaraRadera
  5. Int jag, men min man skejtade i hollywood i sin ungdom då en fotograf gick förbi och vips så var han med i en stor billboard reklam för Docker jeans. Ett scenario man själv satt och drömde om ungefär vid samma tidpunkt.

    SvaraRadera
  6. Int jag, men min man skejtade i hollywood i sin ungdom då en fotograf gick förbi och vips så var han med i en stor billboard reklam för Docker jeans. Ett scenario man själv satt och drömde om ungefär vid samma tidpunkt.

    SvaraRadera
  7. Förlåt, förlåt! Fattar ingenting! Jag svarade via mobilen på Annes blogginlägg och märker att min kommentar blev kastad hit?! Två gånger dessutom. Man ska tydligen inte kommentera på mobilen. H. Bloggterroristen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bara roligt att bli terroriserad av dig! Och vilken häftig grej din man varit med om, just något i den stilen gick jag också omkring och drömde om. Minus skateboarden, då.

      Radera