Det är inte en klagosång, det är bara en reflektion.
Timmarna hemmavid är rätt få under vardagarna. Från och med det att jag kommer hem, vid femtiden till dess att den lille slocknar (det gjorde han på tre minuter i går, så det går galant) så är jag som en evighetsmaskin. Jag kan tömma diskmaskinen samtidigt som jag viker tvätt samtidigt som vi läser en tidning som förevisar dammsugare. Då jag sätter mig ner, då den lille är på vift med John B., då är det oftast första gången jag sätter mig ner efter att jag klivit över hemtröskeln.
Veckoslutet är egentligen än bättre. Efter det att jag stiger upp kan jag hålla på som en plockrobot som utför mer eller mindre roliga sysslor i fjorton timmar i ett sträck. Sysslorna kan vara allt från sim i simhallen med den lille till tvätt av hela veckans tvätt.
Fortfarande, det är ingen klagovisa, men rätt fjärran är genomsoven natt, sovmorgon och några timmars läsande och ett häng utan uppgift.
Oh yes, känner så igen mig. Jag efterlyser också med längtan i blick en stund då man verkligen inte skulle ha ett enda måste, något som man ska göra undan NU för att inte rasera minuttidtabellen i vardagen. Fast för mig är det inte bara det att jag underhåller hushåll och barn, utan oftast så att om jag ska få in min träning så finns det ingen pardon att skjuta på träningen med en 30-40 minuter för då kakkar det sig i andra ändan. Självförvållat, javisst, men ändå lite jobbigt.
SvaraRaderaKänner igen de första raderna ända dit tills John Blund då man får sitta. Lägg till här 4 barns hobbier..ena skall hit, andra dit, tredje inget program och fyran skall man hjälpa att läsa till prov.. Därför är veckoslutet och morgnarna fredade hos oss. På lördagen stiger oftast jag upp då yngsta sonen vaknar och låter pappa stanna i sängen. "donar" på lite,frukost åt barnen, lagar "hotellfrukost" åt oss vuxna och 10tid väcker vi pappa och sedan äter vi alla tillsammans frukost (jo, barnen alltså andra lunchen :) ). på söndagen är det sedan min tur att få njuta av samma servicen. Dessutom OM lillkillen sover dagssömn (inte alltför ofta) lägger jag mig som psykiskt stöd bredvid och brukar somna först ;). Med barn är det nog lite bara att glömma den där sköna "häng utan uppgift" och jag vet att jag åtm har lagt mina egna "behov" helt åt sidan men det är mitt egna val och klagar inte. De små är små bara en så kort tid sist och slutligen. Om ett par år är allt mycket lättare ;) Ha det bra!! / Carola
SvaraRadera