Vet inte om det gått att uppfatta på det jag skrivit, men vi har några veckor av riktigt risiga nätter bakom oss. Två hålögda föräldrar och en liten en som legat mellan oss och sparkats och gnytt i sömnen.
I början av veckan fick jag nog, så där på riktigt. Trött som en, ja, jag vet inte vad, pläderade jag för den lille - med hög röst - att nu är det slut. Att nu får han lov att sluta sparka och så får han också lov att vara tyst.
Och det tycks faktiskt fungera (tänk att det skulle vara så enkelt, varför testade jag inte tidigare?).
I natt vaknade jag av en ytterst vän viskning. Den lille undrade, med lite vädjan i röst, om han ändå kunde få alldeles pikilite mjölk. På finska hör jag viskningen "saisinko vähän maitoa?" - för svenska läsare, det är en väldigt artigt formulerad fråga.
Insert melted heart here.
En rörande historia. Han hade nog kämpat och kämpat en lång stund men sedan tänkt att jag måste, jag vill, jag får väl fråga ändå. Och då var det trygghet att inse att allt gick väl fastän han gjorde det "förbjudna" :-)
SvaraRaderaRaring!
SvaraRadera