Jag fascineras fortfarande av att jag och vi är i en situation där vi kan säga saker som bara småbarnsföräldrar kan säga. Jag hajar ibland till och slås av ett glatt "tänk att det kunde gå så här fint".
Nåja, det jag nu kan säga, som bara småbarnsföräldrar (med barn på dagis) kan säga, att det är helt tydligt att den lille nu börjar ta med sig (också annat än sjukdom) från dagiset. Saker dyker upp i hans tankebana och vokabulär som inte har ett ursprung i vårt hem.
En sak den lille pratat rätt mycket om den senaste tiden, det är känslor som går att förknippa med rädsla. Han kan ibland - mestadels väldigt glatt - säga att det blir "iso hätä" (sv. ungefär "stor fara") av det ena och det andra. Den lille kan också säga att vi inte skall säga eller göra det ena eller det andra, för att han kan blir skrämd eller rädd.
Inte för att han verkar skrämd eller rädd, men han pratar om det i sådan mån att jag registrerat det.
Det som också är nytt, som till en början fick det att riva till i hjärtat på mig, det är att den lille plötsligt börjat säga att han inte kan det ena eller det andra. Han kan bli riktigt frustrerad då han inte får till det genast, eller "misslyckas" med något han håller på med. Det här borde inte vara något den lille kopierat av någon av oss föräldrar, men jag vet inte riktigt hur han plötsligt är så medveten om att det finns något som att inte kunna.
Jag funderar också över hur jag skall tackla den lilles upplevelse av att misslyckas, inte kunna. Sylvia Bjon skriver en ypperlig text om det som kan vara en fortsättning på den lilles beteende, läs här - och ja, jag funderar redan nu på hur jag bemöter det som är de första upplevelserna av att inte lyckas tillsammans med den lille.
Ena stunden Imse vimse Bimbel och sedan det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar