Beroendet

Jag lättade på mitt samvete i Softys blogg redan, men gör det också här.

Jag träffade på en helt ny bekantskap för en tid sedan, min ovän sockerberoendet. Tala om att det var en snabb en att ta överhanden. Akta dig för typen om du ser den.

Jag är till vardags, sådär som jag känner mig själv, varken intresserad av godis, potatis eller bröd, men nu vet ni. Hela januari gick åt till att jag sög i mig allt som var vitt och som osade socker. Det hela tog sig helt knasiga proportioner, jag lovar att jag skulle kunnat sluka hela bullalängder och svalt dem med några hundratals gram annat socker.

Som vanligt plockar jag fram ett av mina starkaste drag, svart-vitt. Som jag höll på, kan man inte hålla på. Så, nu är det totalstopp som gäller, åtminstone för rimliga tider framöver.

Jag måste erkänna att jag fnissade lite åt mig själv häromdagen (trots att det är allvarligt, absolut inget att skratta åt), då jag var mer vrång än jag brukar och tanken slog mig, att det var sockerabstinensen som gjorde mig så bångstyrig. Att följande steg är att jag talar ut i veckotidningen om att jag minsann också varit sockerberoende och nu är det andra bullar som gäller.

Äh. Det är ju just bullar som inte gäller.

Men VAD VAR DET SOM FOR I MIG? Januarimörkret? Kylan? Vad?