Det är fasansfullt rosa och en massa hjärtan oavsett var man tittar in idag. På det sättet är det ju fint, att vi lånar delar av den här dagen, att vi kanske kommer ihåg att säga till en vän eller kär att vi faktiskt tycker om henne eller honom i fråga. Sådär om man missar att göra det alla andra dagar under året.
Jag kan inte påstå att det här är en dag som på något sätt firas i vår familj. Jag har lovat min man att föra ett klädesplagg för bearbetning hos sömmerska, det är något han vill få gjort och jag tyckte jag var tillräckligt fantasirik då jag ser till att få det här jobbet inlett just idag.
Jag har, i flere repriser, lagt ut texten om att jag inte är den mest sociala typen. Att jag är den som trivs rätt bra för mig själv och att jag ofta är urusel på att hålla kontakt med människor som är mig oerhört kära.
Dessa konstateranden till trots.
Det som, på ett personligt plan, lyft sitt huvud inför den här dagen (och så gott som alla andra dagar också, i flere års tid), är saknad. Det är ju inte precis pop att gå ut och säga att man a) förlorat en vän och att man b) oavsett orsak till skilda vägar c) saknar denna vän något så oerhört mycket.
Det finns en människa jag saknar dagligen. En människa som under flere års tid var den som visste mest om mig, jag tillbringade mest tid med, som visste precis allt om mig. Och vice versa. Den här människan finns inte i mitt liv längre och jag saknar den här människan. Det går faktiskt inte en dag utan att jag tänker på det som en gång var min allra bästaste vän.
Jag vet inte ens själv riktigt vart jag vill komma med mig själv och det här inlägget. Men, i och med att känslorna pockat på, så är det lika väl att skriva det av sig. Om inte annat, i en värld full av rosa och hjärtan och fina offentliga tjut om kärlek till alla vänner just idag - så en note to self.
Krama inte kompisen bara idag. Krama kompisen alla dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar