Den smala uthålligheten var det inga problem med. Det var överraskande lätt att springa, till min stora förvåning.
Men, fysiken, kroppshyddan, den var det värre ställt med. Det ilade i knänä, skinkorna dallrade vid precis varje steg, det rev i brösten (alltså inte på det där filmaktiga hjälp-nu-får-jag-en-hjärtattack, utan i de fysiska flikarna) och jag lovar, två av tre hakor smällde mig i ansiktet i uppförs- och nerförsbackarna.
Allt detta under en tur på sisådär 5 km, 23 minuter och en maximipuls på 190.
Det ni.
Duktiga Kvinna! Jag är Såå Stolt över Dig!
SvaraRaderaMaratonmamman Anna that is:
SvaraRaderaHärligt! Och vet du, du fick mig övertalad att fara och springa i dag, trots att syndafloden nått Helsingfors.
Du som sprang redan förra vintern btw, vad hade du på fötterna; vanliga löpskorna eller vadå? Om det blir samma snömängder som förra året så ser jag ju framför mig att jag tränar på löpmatta hela vintern och det suger.
Johanna! Du måste komma ihåg att fortsätta berömma mig, annars slutar jag lätt springa igen...
SvaraRaderaAnna! Det är roligt att du har för dig att jag sprungit så länge redan (det är säkert för att jag för så mycket oljud om det), men, jag började först i april... Så, vinterlöpningen är ett mysterium för mig också. Det sägs att det finns mommonabbar man kan lägga under joggingskorna, sådana som går att byta ut vartefter de slits. Men, jag har ingen aning om hur de fungerar.
Löpmatta är av ondo. Kom ut till landet så kan du skida "flata" i stället! Flata för de rikssvenska, det är längdåkning vi pratar här.