På något sätt hoppas jag att de som sådär lagom chausefritt brukar påstå att vi bloggare bara postar strunt, tomma listor och foton på våra fantastiska liv, skulle titta in just nu. Inte bara på min blogg, utan på en massa fina bloggar (tips finns i listan till höger, varsågoda!) där jag åtminstone hittar en och annan dos substans precis varje dag.
Kontrovers, eller diskussion. Det må kvitta, men det gläder mig att det diskuteras! Diverse inlägg, bland annat mitt renderade en del tankar kring boken "Utan" och också om barnlöshet och att vara mamma.
En del kommentarer på mitt inlägg innehöll frågor och så finns det ett par saker jag bara (min vana trogen) vill kommentera.
Mia frågar mig när den ofrivilliga barnlösheten började göra ont. Det är faktiskt ganska lätt att svara på; drygt ett år efter det visade sig att vi inte fungerade som man i de flesta fall fungerar. Ett år efter att vi, riktigt på allvar, försökt på egen hand, inledde vi behandlingarna och det var då behandlingarna var igång och de misslyckades som hoppet inte bara dalade, utan sjönk som en sten. Det var då vi började misströsta och allt började göra ont.
Peppe skriver att hon känner sig egoistisk och lite dum (det skall du inte göra, Peps!) för att hon tyckte att det var tråkigt att vara gravid. Jag vet inte riktigt om jag lyckas förklara det här, men i förhållande till mig behöver ingen nu samvetsgrant fundera över hur man handskats med den egna graviditeten, har man sagt plumpa saker åt mig eller what not - det att det var svårt för mig och oss att få barn, det var inget jag önskade skulle straffa andra på vägen.
Det skall erkännas att jag i mina tristaste stunder hoppades att de som lade ut texten om hur tungt eller tråkigt det var, att de i något skede skulle vara glada och tacksamma över de barn de fick, på en eller annan väg.
Sonja skriver en del om olika längder på tid. Jag vet att det inte är möjligt, men tiden, då man inte får det man önskar sig (oavsett vad det är), är längre än den tid man mäter då allt är som det skall. Sex månader, mot sex år - går de att ställa mot varandra? Allt väntan skulle vara så pass mycket lättare om man vet att väntan får ett slut, att man kommer att uppnå målet. Men, det vet man inte, inte som ofrivilligt barnlös heller.
Det att jag, under åren som barnlös, försökte intala mig själv att saker skulle ordna sig, det är något jag kan tro på först idag. Nu, då jag sitter med ett facit på hand.
Som en avrundning på bara detta inlägg, det är fint att ni och vi vågar. Både skriva och prata om det som någon kanske inte trodde att vi skulle våga säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar