tisdag 14 augusti 2012

Tänk om jag blir en galen sportmamma?

Den lille deltog senaste söndag i OS - eller Oves som den lille kallade spektaklet på tv.

Idrottstävlingarna är en klassiker på min mans hemort, de ordnades i år för 45. gången och ja, min man har deltagit i tävlingarna då han var liten.

Den lille deltog i smärtfria 20 meter för barn födda 2009 och det gick mer än galant. Alla hade rätt kul och alla fick medalj.


Men ändå, mina grubblerier var många, både före, under och efter tävlingen. Skall barn tävla? Skall föräldrar sätta sina barn i tävling? Skall man prata om att vinna eller skall man prata om att det är roligt och alla får vara med? Varför får man medalj och hur vet man att det är barnet som vill springa, att det inte är föräldrarna som lever ut någon egen dröm, krossad i skör barndom?

Min största fasa är att jag en dag skall vakna upp och finna mig själv skrikande vid en idrottsplan med bultande, blå ådror vid tinningen. Jag vet att det inte kommer att ske, men bilden är ändå skrämmande.

2 kommentarer:

  1. Utan att ha upplevt några tävlingar för barn i egenskap av förälder, så vill jag ändå påstå att jag tycker att barn ska få tävla. Om de VILL, förstås. Jag älskade att tävla som barn, och att tävla är ju nåt som både utmanar och utvecklar en på flera plan. Däremot tycker jag absolut att alla ska få medlaj och så, men för den som vill mäta sej, vill bli bättre, ska man också få tävla på det riktigt hederliga kniven på strupen-sättet. Tror att det handlar om en instinkt som ligger djupt rotad i en hel del människor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är nog inne på samma linje som du Sara, barn som vill tävla skall få göra just det. Jag hoppas innerligt att jag skall kunna skilja på det barnet vill och det jag vill. Det gäller i och för sig alla andra områden i livet också, inte bara konkurrens på tartan.

      Radera