Det hänger lite våld i luften nu.
Rock-Mom skrev om väninnan vars man motiverar det att han slår väninnan med det allra enklaste; det är kvinnans eget fel att mannen slår henne.
I tidningarna kan vi idag läsa om Anna, som fick fira jul på skyddshem, det helt enkelt för att mannen i hennes liv bestämde sig för att lära Anna ett och annat.
Jag har alltid varit tvärsäker i den här frågan. Gå vid första slaget.
Jag har alltid varit alldeles övertygad om att jag skulle gå vid första slaget. Trots att jag inser hur svårt det skulle vara. Tidigare hade det kanske varit lättare, då skulle det bara ha handlat om mig, att skydda mig själv. Men, nu skulle det vara betydligt svårare, skulle jag nu ha en våldsam orsak att gå, då skulle jag samtidigt riva ner en hel familj. Det blir mer att tänka på med barn i familjen. Det blir fler känslor att ta i beaktande.
Vem är jag att påstå något? Jag lever i ett förhållande som absolut inte innehåller våld. Jag har aldrig blivit slagen av en partner.
Men, jag vill ändå påstå. Till vilken kvinna eller man som helst som blir slagen i det förhållande hon eller han lever i, vill jag bara säga det, gå.
Gå genast.
För det blir inte bättre. Det blir bara inte bättre.
Det känns garanterat motigt och du är rädd för att du inte skall få hjälp. Men, det är inte du som skall skämmas, det är den andra som skall stå med skammen. Det finns hjälp att få, men för att få hjälp måste du berätta att du behöver hjälp. Om du själv inte orkar eller vågar ta det steget - be någon du litar på om hjälp - du kan helt enkelt inleda genom att fråga om det som pågår i ditt liv, om det ser okej eller normalt ut i någon annans ögon.
För dig som tycker att din partner är värd en andra eller ente chans, om inte annat så för barnens skull - nej, det är din partner inte. Ditt barn, dina barn behöver dig som levande, inte som död. Att barnet själv inte blir utsatt för våld av din partner, det duger inte som ursäkt. Ditt barn utsätts för våld, det genom att någon våldför sig på dig. Det sätter tillräckligt djupa spår, som kan göra mer ont än ett slag eller två. Våld sätter spår också i ditt barn, för alltid.
Gå, bara gå.
Du skriver så rakt och berörande. Jag önskar er en fridfull helg. Njut av din fina familj!
SvaraRaderaJa, jag tänkte också att jag går direkt. Förr. Men sällan är det ju så att man träffar någon, blir kär, och på andra dejten får man ett slag på käften. I mitt fall handlade om ett långsamt psykiskt nedbrytande av min personlighet. Det smög sej på. Och det tog år innan jag gick. Och det var det värsta beslut jag tagit. Att gå ifrån den jag älskade. Så jag har lärt mej att inte döma så hårt. Det är inga menlösa, viljelösa varelser som blir slagna. Det är kvinnor, som du och jag, som råkat förälska sej i fel man. "Spring för livet, om det är dej kärt".
SvaraRaderaTack för det inlägget!
SvaraRaderaMen tror att min väninna kan hålla med den anonyma skribenten här ovanför. Det är inte så lätt!
Jag personligen förstår inte alls varför hon inte går, men samtidigt märker jag ju hur svårt det är för henne, för hon älskar ju sin man och han är ju helt underbar mellan de gånger han slår, säger hon..
Så jäkla knepigt! Så länge man inte själv upplevt knepigheten är det lätt att säga att gå vid första slaget. (Och nu är jag inte kritisk mot ditt inlägg, jag bara konstaterar.)Sen är det ju det att våld inte alltid nödvändigtvis handlar om konkreta slag. Det kan vara hot. Det kan vara outtalade hot, hot som ligger mellan raderna. Som inte går att ta på, men som finns där. Det kan vara knuffar, "i misstag", för hårda grepp. Men aldrig så blodet rinner. Eller så nåt går av. Men lika obehagligt och lika fel. Och så jäkla knepigt att ringa in, att få fatt. Så det kan ta år innan man inser. Och inte blir det lättare för det. Det är nog aldrig bara så att man rätt och slätt "går" bort från en relation. Tyvärr.
SvaraRaderahttp://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article14093771.ab
SvaraRaderaKärlek ska inte göra ont. Inte i hjärtat, inte på kroppen.
Men jag föstår också hur svårt det kan vara, men man är värd mer än så. Alla är värda mer än så!