Det kanske har vänt, åtminstone för stunden?
Den lille har, hela den här veckan, trots sjukdomsfråvaro senaste vecka, gått strålande glad in på dagis.
Peppar, peppar och ta i trä. Efter månader av mer eller mindre tunga morgnar, så ser det nu ut att ha vänt till det lite lättare. Jag kommer ihåg att personalen sade det, då vi började träna på dagis, att det brukar lätta efter årsskiftet - och det ser ut att stämma.
Då jag lämnade den lille på dagis idag, så åkte han in som en virvelvind, hann knappt se sig om för att vinka hej då. Och jag, jag kan inte annat än vara stolt och glad över hur duktig den lille är. Samtidigt, känslan som kramar mitt hjärta, tiden går så fort, han klarar sig bättre och bättre utan mig, han blir stor.
Och just så skall det vara, men ändå.
Visst är det med blandade känslor som man ser sin store lilleman nöjd kila in på förskolan!? Vi hade sådana lätta morgnar från början och jag oroade mig för anknytningen. Nu när vi gått igenom en tid av tuffare morgnar kan jag börja uppskatta "hejdå!" och oups borta var han!
SvaraRadera