Såhär en liten bit in på det nya året, är det "roligt" att läsa tidningarnas tips på nyttiga och "goda" snacks man skall ta till då man egentligen bara vill vräka i sig onyttigheter.
Expressen listar till exempel pumpakärnor och solrosfrön som jättenyttiga! och jättebehändiga att ha i handväskan! då matmonstret lyfter sitt fula huvud.
Och man bara jojo, men då de smakar illa. Inte alls som chevré och salta stickor och toast skagen.
Det andra anmälningsärendet är presidentvalet, svettigt svettigt. Är jag, som vanligt, den enda tomten i byn, som inte kan bestämma mig om jag skall taktikrösta eller bara gå på känsla?
måndag 9 januari 2012
Extra-bh sökes
Damn you, fullmåne.
Natten har gått åt till att försöka sova med en mångalning. Först var vi, den lille och jag, vakna i sisådär två timmar efter midnatt. Sen somnade den kortare av oss och fram kröp en galen Muhammed Ali-kopia - nu komplett i en nyutgåva modell ultimate fighting. Jag tillbragte resten av natten väjandes för armar, ben och skalle.
Nu behöver jag extra-bh för mina ögonpåsar.
***
Skall återkomma till inlägget - och era svar - här under.
Natten har gått åt till att försöka sova med en mångalning. Först var vi, den lille och jag, vakna i sisådär två timmar efter midnatt. Sen somnade den kortare av oss och fram kröp en galen Muhammed Ali-kopia - nu komplett i en nyutgåva modell ultimate fighting. Jag tillbragte resten av natten väjandes för armar, ben och skalle.
Nu behöver jag extra-bh för mina ögonpåsar.
***
Skall återkomma till inlägget - och era svar - här under.
torsdag 5 januari 2012
Få på käften
Det hänger lite våld i luften nu.
Rock-Mom skrev om väninnan vars man motiverar det att han slår väninnan med det allra enklaste; det är kvinnans eget fel att mannen slår henne.
I tidningarna kan vi idag läsa om Anna, som fick fira jul på skyddshem, det helt enkelt för att mannen i hennes liv bestämde sig för att lära Anna ett och annat.
Jag har alltid varit tvärsäker i den här frågan. Gå vid första slaget.
Jag har alltid varit alldeles övertygad om att jag skulle gå vid första slaget. Trots att jag inser hur svårt det skulle vara. Tidigare hade det kanske varit lättare, då skulle det bara ha handlat om mig, att skydda mig själv. Men, nu skulle det vara betydligt svårare, skulle jag nu ha en våldsam orsak att gå, då skulle jag samtidigt riva ner en hel familj. Det blir mer att tänka på med barn i familjen. Det blir fler känslor att ta i beaktande.
Vem är jag att påstå något? Jag lever i ett förhållande som absolut inte innehåller våld. Jag har aldrig blivit slagen av en partner.
Men, jag vill ändå påstå. Till vilken kvinna eller man som helst som blir slagen i det förhållande hon eller han lever i, vill jag bara säga det, gå.
Gå genast.
För det blir inte bättre. Det blir bara inte bättre.
Det känns garanterat motigt och du är rädd för att du inte skall få hjälp. Men, det är inte du som skall skämmas, det är den andra som skall stå med skammen. Det finns hjälp att få, men för att få hjälp måste du berätta att du behöver hjälp. Om du själv inte orkar eller vågar ta det steget - be någon du litar på om hjälp - du kan helt enkelt inleda genom att fråga om det som pågår i ditt liv, om det ser okej eller normalt ut i någon annans ögon.
För dig som tycker att din partner är värd en andra eller ente chans, om inte annat så för barnens skull - nej, det är din partner inte. Ditt barn, dina barn behöver dig som levande, inte som död. Att barnet själv inte blir utsatt för våld av din partner, det duger inte som ursäkt. Ditt barn utsätts för våld, det genom att någon våldför sig på dig. Det sätter tillräckligt djupa spår, som kan göra mer ont än ett slag eller två. Våld sätter spår också i ditt barn, för alltid.
Gå, bara gå.
Rock-Mom skrev om väninnan vars man motiverar det att han slår väninnan med det allra enklaste; det är kvinnans eget fel att mannen slår henne.
I tidningarna kan vi idag läsa om Anna, som fick fira jul på skyddshem, det helt enkelt för att mannen i hennes liv bestämde sig för att lära Anna ett och annat.
Jag har alltid varit tvärsäker i den här frågan. Gå vid första slaget.
Jag har alltid varit alldeles övertygad om att jag skulle gå vid första slaget. Trots att jag inser hur svårt det skulle vara. Tidigare hade det kanske varit lättare, då skulle det bara ha handlat om mig, att skydda mig själv. Men, nu skulle det vara betydligt svårare, skulle jag nu ha en våldsam orsak att gå, då skulle jag samtidigt riva ner en hel familj. Det blir mer att tänka på med barn i familjen. Det blir fler känslor att ta i beaktande.
Vem är jag att påstå något? Jag lever i ett förhållande som absolut inte innehåller våld. Jag har aldrig blivit slagen av en partner.
Men, jag vill ändå påstå. Till vilken kvinna eller man som helst som blir slagen i det förhållande hon eller han lever i, vill jag bara säga det, gå.
Gå genast.
För det blir inte bättre. Det blir bara inte bättre.
Det känns garanterat motigt och du är rädd för att du inte skall få hjälp. Men, det är inte du som skall skämmas, det är den andra som skall stå med skammen. Det finns hjälp att få, men för att få hjälp måste du berätta att du behöver hjälp. Om du själv inte orkar eller vågar ta det steget - be någon du litar på om hjälp - du kan helt enkelt inleda genom att fråga om det som pågår i ditt liv, om det ser okej eller normalt ut i någon annans ögon.
För dig som tycker att din partner är värd en andra eller ente chans, om inte annat så för barnens skull - nej, det är din partner inte. Ditt barn, dina barn behöver dig som levande, inte som död. Att barnet själv inte blir utsatt för våld av din partner, det duger inte som ursäkt. Ditt barn utsätts för våld, det genom att någon våldför sig på dig. Det sätter tillräckligt djupa spår, som kan göra mer ont än ett slag eller två. Våld sätter spår också i ditt barn, för alltid.
Gå, bara gå.
onsdag 4 januari 2012
måndag 2 januari 2012
Mia!
Kommer ni ihåg hur det var förr i världen, långt innan datorer och mobiltelefoner fanns, ibland kunde man höra efterlysningar på radio. Det var oftast på sommaren, då familjer hade gett sig ut på hederliga bilsemestrar, man hörde meddelanden läsas upp på radio.
"Familjen den och den, som tros befinna sig där och där, ta genast kontakt med den och den. Jag upprepar..."
Jag tyckte de här meddelandena var väldigt gripande då jag var liten. På något sätt visste man ju att det inte stod rätt till, att familjen den och den skulle få höra tråkiga nyheter. Nu för tiden undrar jag om det sättet att skicka röksignaler, om det fungerade?
I alla fall, just nu har jag ett meddelande till Mia.
Mia. Stop. På skidsemester i Frankrike. Stop. Jag försöker få kontakt med dig. Stop. Mobiltelefonseländet (min) fungerar inte som den skall. Stop. Paketet kan fortfarande bli ditt. Stop. Jag hoppas att det är okej att jag ringer dig. Stop.
"Familjen den och den, som tros befinna sig där och där, ta genast kontakt med den och den. Jag upprepar..."
Jag tyckte de här meddelandena var väldigt gripande då jag var liten. På något sätt visste man ju att det inte stod rätt till, att familjen den och den skulle få höra tråkiga nyheter. Nu för tiden undrar jag om det sättet att skicka röksignaler, om det fungerade?
I alla fall, just nu har jag ett meddelande till Mia.
Mia. Stop. På skidsemester i Frankrike. Stop. Jag försöker få kontakt med dig. Stop. Mobiltelefonseländet (min) fungerar inte som den skall. Stop. Paketet kan fortfarande bli ditt. Stop. Jag hoppas att det är okej att jag ringer dig. Stop.
Minne, jag har tappat mitt minne
Eller, har jag?
Alla andra gjorde bokslut redan i fjol, med inte Micaela för hon började vela.
Velade och velade, jag har väl helt enkelt inte haft tid att sätta mig ner och gå genom bloggen, eller andra anteckningar heller dör den delen. Så, jag designar min helt egen genomgång, jag tager det jag hafver och nämner det jag på något sätt lyckas minnas. I en oerhörd kronologisk ordning till en början:
JANUARI
Jag var alldeles knasuppspelt för att vi fick adoptera den lille. Januari gick åt till att skyffla ihop nya papper åt den kortaste familjemedlemmen. Det samtidigt som adoptionen också innebar att året fick en helt ny plan, min återgång i arbetslivet sköts upp och dagisar och sådant fick ligga på is i några månader. Drog igång sluta slänga mat-kampanjen.
FEBRUARI
Vi firade ett år som familj med barn. Det var fortfarande sådär tokunderligt fint att vi är en barnfamilj.
MARS
KRÄKSJUKA! I kid you not, det var det lilla argt brinnande helvetet på jorden. På hjul dessutom, för vi förflyttade oss 300 km mitt under kräkattackerna. Den lille lyckades kräkdemolera en hel släkt (mannens sida, obs!) och vi själva låg hemma som uppstoppade, likbleka surströmmingar. Uh, döden, döden.
APRIL
Att vi överlevde - och blev smala för några dagar - det firade vi genom att åka till Berlin. Berlin - och sällskapet! - var fortfarande bäst! Jag planerade lite för en återgång i arbetslivet och min man planerade det motsatta.
MAJ
Då den lille nu var en utomordentlig turist, så var det ju lika bra att fortsätta, vi tog en tur till Köpenhamn. Med svärföräldrar i bagaget, det ni! Köpenhamn var kallt och fantastiskt fint. Vi planterade en Tivoliskräck utan like i den lille. Det var ett misstag, jag lovar.
JUNI
Tre månaders zusammen-semester inleddes. Jag inledde semestern och min man blev föräldraledig. Det blev ett saligt hängande på landet. Vid midsommar slogs det fast att jag börjar jobba i augusti. Vi donade ett grönsaksland utan like.
JULI
Fortfarande sommar. I efterhand känns det som om solen sken konstant och jag bar på en pikuliten ångest. Inte så mycket för att jag skulle börja jobba, men för att vi skulle sätta den lille på dagis. Vi upptäckte badstranden. Samt att den lille inte hade någon som helst respekt för vatten.
AUGUSTI
Den lille tyckte dagis var kul. Så länge någon av föräldrarna var med. Jag började hänga på jobbet. Eller, jag flöt mest omkring. Sabbade arbetsdagarna för mina forna kolleger. Månaden avrundades med att den lille firade sin andra födelsedag.
SEPTEMBER
Också mannen återgick i arbetet. Innebar heldag på dagis för den lille. Den lille, som tidigare varit frisk som en nötkärna (minus kaskadkräket i våras) inledde sjukdomskarusellen i form av akuta endagsfeberattacker. Jag minns speciellt en dag på jobbet - jag satt i ett inte göra, på ett kalt rum, utan någon som helst koppling till något och undrade vad i all sin dagar hade hänt. Just den dagen fick jag bita mig rätt hårt i läppen för att inte gråta. Känslan av att vara på helt fel ställe, på grund av helt fel saker, var så otroligt tung. Men, det ordnade ju sig. Till min förvåning ringde telefonen och i all hemlighet inleddes processen som ledde till ett nytt jobb.
OKTOBER
Och nyheten om det jobbet, den lanserades i oktober. Som jag annars inte minns så mycket av. Under hösten - också i oktober - har den lille lärt sig prata. Hans kunskaper i de båda inhemska är så otroligt underhållande.
NOVEMBER
Först firade jag in mig själv på ett nytt jobb och sedan firade jag min födelsedag. Jag insåg också att jag kommer att fira en stor del av mina arbetsdagar på landsvägen.
DECEMBER
Oj. Mycket jobb. Och varierande uppgifter. Allt från tal inför krigsveteraner till kröning av lucior. Många saker att lära mig, många nya människor. Mycket roligt. En andra jul med den lille - Brandman Sam och hans bil var en favorit i julklappssäcken. Alltså, det var den lilles favorit. Själv fick jag en underbar klänning som jag bara väntar på att få inviga.
Se oli sitten siinä. Det är försvinnande få saker jag minns såhär då jag rabblar upp allt ur minnet. Men, trots att detaljerna är få, så är det ändå ett år jag kommer att minnas med gläjde och kärlek. Samtidigt vill jag passa på att tacka er alla som hänger med och läser, ni är bäst och finast.
Alla andra gjorde bokslut redan i fjol, med inte Micaela för hon började vela.
Velade och velade, jag har väl helt enkelt inte haft tid att sätta mig ner och gå genom bloggen, eller andra anteckningar heller dör den delen. Så, jag designar min helt egen genomgång, jag tager det jag hafver och nämner det jag på något sätt lyckas minnas. I en oerhörd kronologisk ordning till en början:
JANUARI
Jag var alldeles knasuppspelt för att vi fick adoptera den lille. Januari gick åt till att skyffla ihop nya papper åt den kortaste familjemedlemmen. Det samtidigt som adoptionen också innebar att året fick en helt ny plan, min återgång i arbetslivet sköts upp och dagisar och sådant fick ligga på is i några månader. Drog igång sluta slänga mat-kampanjen.
FEBRUARI
Vi firade ett år som familj med barn. Det var fortfarande sådär tokunderligt fint att vi är en barnfamilj.
MARS
KRÄKSJUKA! I kid you not, det var det lilla argt brinnande helvetet på jorden. På hjul dessutom, för vi förflyttade oss 300 km mitt under kräkattackerna. Den lille lyckades kräkdemolera en hel släkt (mannens sida, obs!) och vi själva låg hemma som uppstoppade, likbleka surströmmingar. Uh, döden, döden.
APRIL
Att vi överlevde - och blev smala för några dagar - det firade vi genom att åka till Berlin. Berlin - och sällskapet! - var fortfarande bäst! Jag planerade lite för en återgång i arbetslivet och min man planerade det motsatta.
MAJ
Då den lille nu var en utomordentlig turist, så var det ju lika bra att fortsätta, vi tog en tur till Köpenhamn. Med svärföräldrar i bagaget, det ni! Köpenhamn var kallt och fantastiskt fint. Vi planterade en Tivoliskräck utan like i den lille. Det var ett misstag, jag lovar.
JUNI
Tre månaders zusammen-semester inleddes. Jag inledde semestern och min man blev föräldraledig. Det blev ett saligt hängande på landet. Vid midsommar slogs det fast att jag börjar jobba i augusti. Vi donade ett grönsaksland utan like.
JULI
Fortfarande sommar. I efterhand känns det som om solen sken konstant och jag bar på en pikuliten ångest. Inte så mycket för att jag skulle börja jobba, men för att vi skulle sätta den lille på dagis. Vi upptäckte badstranden. Samt att den lille inte hade någon som helst respekt för vatten.
AUGUSTI
Den lille tyckte dagis var kul. Så länge någon av föräldrarna var med. Jag började hänga på jobbet. Eller, jag flöt mest omkring. Sabbade arbetsdagarna för mina forna kolleger. Månaden avrundades med att den lille firade sin andra födelsedag.
SEPTEMBER
Också mannen återgick i arbetet. Innebar heldag på dagis för den lille. Den lille, som tidigare varit frisk som en nötkärna (minus kaskadkräket i våras) inledde sjukdomskarusellen i form av akuta endagsfeberattacker. Jag minns speciellt en dag på jobbet - jag satt i ett inte göra, på ett kalt rum, utan någon som helst koppling till något och undrade vad i all sin dagar hade hänt. Just den dagen fick jag bita mig rätt hårt i läppen för att inte gråta. Känslan av att vara på helt fel ställe, på grund av helt fel saker, var så otroligt tung. Men, det ordnade ju sig. Till min förvåning ringde telefonen och i all hemlighet inleddes processen som ledde till ett nytt jobb.
OKTOBER
Och nyheten om det jobbet, den lanserades i oktober. Som jag annars inte minns så mycket av. Under hösten - också i oktober - har den lille lärt sig prata. Hans kunskaper i de båda inhemska är så otroligt underhållande.
NOVEMBER
Först firade jag in mig själv på ett nytt jobb och sedan firade jag min födelsedag. Jag insåg också att jag kommer att fira en stor del av mina arbetsdagar på landsvägen.
DECEMBER
Oj. Mycket jobb. Och varierande uppgifter. Allt från tal inför krigsveteraner till kröning av lucior. Många saker att lära mig, många nya människor. Mycket roligt. En andra jul med den lille - Brandman Sam och hans bil var en favorit i julklappssäcken. Alltså, det var den lilles favorit. Själv fick jag en underbar klänning som jag bara väntar på att få inviga.
Se oli sitten siinä. Det är försvinnande få saker jag minns såhär då jag rabblar upp allt ur minnet. Men, trots att detaljerna är få, så är det ändå ett år jag kommer att minnas med gläjde och kärlek. Samtidigt vill jag passa på att tacka er alla som hänger med och läser, ni är bäst och finast.
fredag 30 december 2011
Vad klär du dig i om natten?
Jag vet inte om jag sagt det någon gång, men i tiderna funderade jag rätt mycket på hur fiilisarna skulle ändras då bebis blev till barn. Det var, i mitt fall, på något sätt självklart att falla rätt pladask för den bebis som flyttade hem till oss. Jag funderade en del över hur det skulle kännas då bebis blev till den lille.
Jag har alltid haft lite svårt för barn på några år. Inte haft speciellt mycket gemensamt med dem.
Men, herrijösses så det är roligt. Först väntade jag på att den lille skulle lära sig gå, jag såg fram emot att kunna gå ute med honom. Nåväl, som det karriärmonster jag är (not), så började jag vänta på att den lille skulle börja prata, det genast då han kunde stå ens lite stadigt på sina krumma stickor till ben.
Och, än en gång. Det är som att bo mitt en på riktigt rolig revy. Som att segla omkring i en skrattsalva.
Den lille är så rolig. Det mesta han säger låter så kul.
Som att han sover i mamamas. Eller "takki päälle", som han också brukar hojta i sängen.
Så är jag så otroligt stolt över att det hos oss också heter "lepp" då man behöver lite hjälp på traven.
Ähää oomenna!
Jag har alltid haft lite svårt för barn på några år. Inte haft speciellt mycket gemensamt med dem.
Men, herrijösses så det är roligt. Först väntade jag på att den lille skulle lära sig gå, jag såg fram emot att kunna gå ute med honom. Nåväl, som det karriärmonster jag är (not), så började jag vänta på att den lille skulle börja prata, det genast då han kunde stå ens lite stadigt på sina krumma stickor till ben.
Och, än en gång. Det är som att bo mitt en på riktigt rolig revy. Som att segla omkring i en skrattsalva.
Den lille är så rolig. Det mesta han säger låter så kul.
Som att han sover i mamamas. Eller "takki päälle", som han också brukar hojta i sängen.
Så är jag så otroligt stolt över att det hos oss också heter "lepp" då man behöver lite hjälp på traven.
Ähää oomenna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)