Jag vet inte om jag sagt det någon gång, men i tiderna funderade jag rätt mycket på hur fiilisarna skulle ändras då bebis blev till barn. Det var, i mitt fall, på något sätt självklart att falla rätt pladask för den bebis som flyttade hem till oss. Jag funderade en del över hur det skulle kännas då bebis blev till den lille.
Jag har alltid haft lite svårt för barn på några år. Inte haft speciellt mycket gemensamt med dem.
Men, herrijösses så det är roligt. Först väntade jag på att den lille skulle lära sig gå, jag såg fram emot att kunna gå ute med honom. Nåväl, som det karriärmonster jag är (not), så började jag vänta på att den lille skulle börja prata, det genast då han kunde stå ens lite stadigt på sina krumma stickor till ben.
Och, än en gång. Det är som att bo mitt en på riktigt rolig revy. Som att segla omkring i en skrattsalva.
Den lille är så rolig. Det mesta han säger låter så kul.
Som att han sover i mamamas. Eller "takki päälle", som han också brukar hojta i sängen.
Så är jag så otroligt stolt över att det hos oss också heter "lepp" då man behöver lite hjälp på traven.
Ähää oomenna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar