onsdag 30 november 2011

Fördelen med att vara skilsmässobarn på sjuttiotalet

Marica undrar i inlägget under, vad det är för progressiva dockor jag lekt med då jag var liten. Jag skall förklara.

Men, först. Jag är alltså ett skilsmässobarn, ett sjuttiotalsskilsmässobarn.

Det ledde, bland många andra saker, till att jag blev fullkomligt överöst av leksaker. Det var min styvfar som försåg mig med sådana.

Bland annat två dockor. En docka var av den sorten att man kunde lägga in små minilp-skivor i ryggen på dockan. Då dockan hade tutt (napp, för eventuella svenska läsare) i munnen var den tyst, men tog man ur den, så började skivan spela. Som om dockan sjöng. Den här dockan, den hette Anders. För den hade, utöver en skivspelare i ryggen, en pillesnopp.

Sen var det Stefan. Den andra dockan. Som också hade pillesnopp. Att han hade pillesnopp, det var inte lika begeistrande som att han var mörkhyad.

Anders och Stefan, mina favoritdockor. Det är synd att min mamma varit så effektiv att hon städat och slängt bort ett helt sjuttiotal.

3 kommentarer:

  1. Ååååh! Hade du en sån med skiva? Jag var så grön av avundsjuka på min kusin som också hade det och inser nu att jag knappt kommit över det ens idag :)

    SvaraRadera
  2. Lite avis.. Jag önskade alltid en docka med skiva i ryggen men fick aldrig:)

    SvaraRadera
  3. helt otroligt vad dockorna var utvecklade på 70-talet. På åttitalet så hade vi nog inget sånt, eller så var det bara mina föräldrar som inte lät oss veta att sånt fanns.

    SvaraRadera