tisdag 22 november 2011

Den långsamma transformationen

Mammor (det gäller kanske pappor också?) får ibland besvara frågan hur de förändrats efter att de blev föräldrar.

Inte för att någon frågat mig detta på länge, men jag tar en runda via ämnet i alla fall.

På ett sätt tycker jag inte att jag förändrats speciellt mycket, jag tänker långt i samma banor, min humor är den samma (med lite fler inslag av kiss och bajs) och jag är fortsatt en hemmamus. Jag tycker fortfarande om att ta ett glas vin och tycker om att hänga på stallet.

Det som har förändrats, jag är verkligen inte den som kan säga att inget förändrats efter att jag blev mamma!, är ändå rätt många saker.

Den mest märkbara skillnaden, som jag egentligen uppskattar mycket, är känslan av att mycket av mina känslor finns utanför min egen kropp. Många av mina känslor är förknippade med någon helt annan än mig. Som jag sagt tidigare, att ha barn, det är för mig som att leva med hjärtat utanför kroppen. Det handlar främst om kärleken, men också rädslan och smärtan. Ni vet det lilla "tänk om", som man så lätt tar med sig.

Samtidigt som jag går omkring och tänker tänk om, tänk om..., så har den lille fört med sig en förmåga att få mig att verkligen finnas i nuet. Inte för att jag speciellt mycket hattat omkring i varken den förflutna eller i det kommande, men nu kan jag verkligen fokuserat bygga legohus i timmar.

Det som förändrats rätt totalt, det är sättet på vilket jag uppfattar nyheter i vilka det figurerar barn. Tidigare hade jag ett rätt litet hum om vad man pratar om då man pratade om en tvååring, men nu, då jag ser att en pappa bränt upp sitt barn med samma födelseår som den lille, då blir jag alldeles flisförtvivlad. Då jag ser att en tvååring, eller vilket barn som helst, irrat runt i skogen i timmar eller dagar vill jag bara gråta.

Att jag, som många andra föräldrar, grubblar en del över dödligheten, min och andras, är en självklarhet.

Sen, allt det andra. Allt det glada, allt det med blott positiva förtecken. Det jag inte såg komma innan jag satt här. Den himlastormande kärleken till en helt ny typ. Mängden skratt som en liten typ för med sig. Innerligheten, samhörighetskänslan i det som är vår nya familj, En familj på tre.

1 kommentar:

  1. Undertecknar också med mitt namn! Precis sådär tycker jag också att det är. Och sen på en massa andra sätt också.

    (Också i varje mening är årets julklapp!)

    SvaraRadera