Alltså, nyheten som först "bara" såg ut som det typiska, finska, sättet att ha livet av sig, bil mot långtradare - det var en än större olycka och tragedi det var frågan om. Gårdagens sorgliga nyhet går att läsa bla. här.
Jag blir alldeles matt av vrede och sorg.
Redan det att man äventyrar en annan förares och andra medtrafikanters liv genom att ta sitt eget liv i trafiken, redan det gör mig vansinnesarg. Jag är inte den som vill tipsa om hur jag anser att man skall ha livet ur sig, men, låt mig säga såhär: jag tycker att man får göra rätt långt vad man vill med sitt eget liv. Men, man skall ge fan i andras. Lite respekt, liksom.
De här "familjetragedierna", det be borde inte bara kallas tragedier. De borde kallas mord. Bara för att familjefadern, i det här fallet var det alltså fråga om fadern, lyckades få livet ur sig, får inte det han gjorde sin familj kallas "bara" tragedi. Det skall också kallas mord.
Jag blir alldeles matt då jag tänker på barnen, i det här fallet två barn under fem år. Vad allt hinner de se, uppfatta och förstå innan det fasansfulla händer?
Något är på tok, galet på tok. Man och till och med jag kunde skriva sida upp och ner om män som inte kan prata, arbete som kräver för mycket, psykproblem och sådant. Men ändå, alla sidor till trots, alla problem till trots.
Man får ha livet ur sig själv, men man får varken skada eller döda andra.
Tragiskt då det blir såhär. Tycker också det är egoistiskt att dra in oskyldiga.
SvaraRaderaJag rös också när jag läste det. Jag tycker det är hemskt nog att någon kan känna att livet är så omöjligt och värdelöst att man inte vill finnas i det :-( Men jag kan förstå det, efter tonårens svärta. Men att man sen vill ta andra med sig, det är förfärligt och oförståeligt för mig.
SvaraRaderaJag vill säga något om det här, men vet inte vad. Kan inte sluta tänka på det. Tittar på de sovande 1-och 3-åringarna här hemma.
SvaraRaderaAnna vW
Jag saknar också egentligen ord inför hemskheter som den här. Jag skulle vilja skriva långa, sakliga rader om vad man borde göra för att det inte skall gå så här, men jag har ju ingen aning.
SvaraRaderaHör att inrikesministern tillsatt en arbetsgrupp som skall reda ut begreppen, en grupp som skall försöka ta reda på hur man kan skydda familjer mot våld, men jag vet inte. Vad kan en arbetsgrupp göra? Det är ju sällan familjer som den här går ut med att saker inte fungerar. Tyvärr.
Vi har en alldeles för hög tröskel för att fälla fasaderna. Vi är alldeles för rädda för att be om hjälp.
Det är så hemskt, så hemskt, så hemskt! Man blir bara matt och rädd och arg och ännu mera matt.
SvaraRaderaVi bor granne med familjen i fråga...fatta, där har jag legat och sovit med mina barn bara några väggar ifrån. ÄCKLIGT!
Vi kände dem inte, för vi har just flyttat, men högst antagligen skulle vi ha suttit på samma sandlådskant här på våren.
Och HUR förklarar man varför det är ljus, änglar, blommor och en tutt (napp) på gården för en 5-åring? och varför det springer journalister här som vill prata med en såfort man ska ut på gården och leka?
Inte så underligt att gårdens sandlåda har varit övergiven och tom denna helg...och kommer säkert att vara inkommande vecka också.
Nej, ta hand om varandra gott folk!
Hej, du som kommenterat som anonym här - jag skulle vilja skriva att jag förstår hur hemskt det känns, då det dessutom landat så nära som det gjort i ert fall, men det kan jag inte. Jag kan inte förstå.
SvaraRaderaJag hoppas att alla, också redaktörer, respekterar er som bor i närheten. Nu och i framtiden skall ni också ha rätten att leva i lugn och ro i era hem.