Jag läste ett reportage om en kvinna härom dagen, en kvinna som är en av de "nyfattiga" i all vår välfärd.
För att dyka rakt på biffen (som jag har råd med, men som hon inte ens kan tänka på), om mitt mattehuvud hänger med, så förtjänar jag i mitt jobbjobb lika mycket på några dagar som den här kvinnan får att leva på i månaden. Får skriver jag i och med att kvinnan jag läste om blivit sjuk och nu lever på olika stöd.
Först av allt, innan jag lägger ut texten ytterligare, så måste jag erkänna att mitt hjärta ömmar mer för fall som detta, då offret utan att egentligen kunna påverka situationen, har hamnat just där, än i fall då dåligt liv och leverne för en till någon kant av något slag.
Nåväl, tillbaka till kvinnan jag läste om.
Jag drabbades av en akut lust att skicka reda pengar åt henne. Kan man göra så? Hur skall min vilja tolkas? Hur skulle post mottas? Är min vilja, eller aktionen om en sådan skulle inträffa, något som leder till att vi allt mer blir som ett Amerika, att någon (jag i det här fallet) bidrar till att samhället inte längre behöver ta hand om de sina (i ett vitt perspektiv, please)?
Är min akuta lust att hjälpa (vilket jag kanske inte alls gör) egentligen ett uttryck för något annat? Vad? Borde jag satsa (än mer) på att hjälpa "dem som behöver det mer" - jag menar, stora delar av Afrika behöver mer?
Som ni märker, detta bryr min hjärna. Jag hör gärna hur du resonerar i fall som detta.
Jag har lättare att hjälpa individer än massor (typ ge bidrag till röda korset).
SvaraRaderaDin lust att hjälpa är väl bara ett tecken på rejäl sundhet, där du ser en lidande kvinna. Osunt tycker jag det blir om man kan blunda för dylika fall eftersom "det ju är statens sak".
Men, så var jag ju också personen som inte klarade av att jobba (studiepraktik) på ett mottagningshem för barn, eftersom jag inte kunde ta hem alla barn eller garantera ett tryggt hem.
Förresten, kvinnan i artikeln har väl ställt upp i intervjun för att hon vill att det ska bli en förändring. Vem skulle inte bli gladare än hon över några extra hundringar.
Ta hand om varandra!
Jag känner precis igen reflexen. Det är väl det som gjort oss människor framgångsrika som art: att vi tar hand om varandra. Har du möjlighet att skicka pengar (dvs. du har en adress eller liknande) så gör det. Vad skulle väl vara skönare för henne, om hon plötsligt får den där lilla marginalen som hon aldrig annars har?
SvaraRaderaPersonligen skulle jag vara mån om att hjälpa anonymt, helt enkelt för att inte ge mottagaren känslan av att behöva stå i tacksamhetsskuld eller ett tvång att betala tillbaka.
(Jag blir förvirrad av att vi är så många som heter Mia! Har hittills kört med mitt namn kort och gott, men nu länkar jag till min blogg som inte alls passar i sammanhanget helt enkelt för att särskilja mig. Jag är alltså en annan Mia än ovan ...)