Fördelen med att vara skilsmässobarn på sjuttiotalet

Marica undrar i inlägget under, vad det är för progressiva dockor jag lekt med då jag var liten. Jag skall förklara.

Men, först. Jag är alltså ett skilsmässobarn, ett sjuttiotalsskilsmässobarn.

Det ledde, bland många andra saker, till att jag blev fullkomligt överöst av leksaker. Det var min styvfar som försåg mig med sådana.

Bland annat två dockor. En docka var av den sorten att man kunde lägga in små minilp-skivor i ryggen på dockan. Då dockan hade tutt (napp, för eventuella svenska läsare) i munnen var den tyst, men tog man ur den, så började skivan spela. Som om dockan sjöng. Den här dockan, den hette Anders. För den hade, utöver en skivspelare i ryggen, en pillesnopp.

Sen var det Stefan. Den andra dockan. Som också hade pillesnopp. Att han hade pillesnopp, det var inte lika begeistrande som att han var mörkhyad.

Anders och Stefan, mina favoritdockor. Det är synd att min mamma varit så effektiv att hon städat och slängt bort ett helt sjuttiotal.

Skammens bleka rodnad

Ja, tanken är inte att jag skall nyttja denna privata blogg för allt för mycket jams om mina mer eller mindre professionella utsvävningar, men just nu är jag tvungen att göra ett undantag.

Jag har nämligen (skriver hon, snusförnuftigt) författat min allra första ledare, per egen hand. Om du har en stund över, eller är annars bara är intresserad av att titta på hur det ser ut, så hittar du min första ledare här.

Erkännas bör, att det fanns en liten tröskel jag måste kravla mig över innan jag fick ut den första texten i ledarformat. Jag, som nu annars tycker att det är rätt lätt att skriva, tyckte helt plötsligt att det kändes så allvarligt att figurerar i ledarformat.

Yrsel

Jag vet inte hur det är med er, men jag drabbas ibland av tvångstankar om nätterna.

Det är i ett lustigt mellanläge mellan sömn och vaket tillstånd en del (riktigt knäppa) tankar snurrar omkring som den omtalade hamstern i sitt hjul. Oftast är det nog djupare i sömn än i vaket tillstånd de riktigt sjuka tankarna roterar.

Och ni bara, får jag ett exempel?

Nåjo. Härom natten vaknade jag riktigt trött och utmattad och undrade naturligtvis vad det var som brydde min hjärna. Då jag var närvidalag vid medvetande insåg jag att jag legat i flera timmar och funderat om den lille jobbar på annonsavdelningen eller om han är redaktör.

Red. anm. Den lille = min son. Det finns ingen på någon av redaktionerna jag jobbar på som jag kallar "den lille".

Ask me about my life

...and I will show you this:

Genansen, genansen

Ok. Nu får ni lov att inte krevera. Om ni kreverar, så lär ni göra det av ett skratt och det är väl kul att gå hädan då man är riktigt glad?

I alla fall. Jag måste erkänna en sak. Jag har en klippbok som handlar om mig själv. Åh, så jag önskade att jag kunde säga att det är min mamma eller någon annan kär släkting som klippt och knåpat, men, så är det inte.

Jag har, med egen hand, byggt på en bok som handlar om mig.

Hur pinsamt är det egentligen, på en skala 1-10? Vem har jag tänkt skall läsa den boken? Det är ju - är jag alldeles övertygad om - ett straff värre än en länga med flyktigt bekantas diaserie från semestern till Kanaljeholmarna. Uh. Skammens bleka rodnad.

Orsaken till att jag drämmer upp kalla fakta om klippboken just idag, det är att det blir lite knepigt att hålla mig ajour med alla klipp om mig själv, det i och med de två egna tidningarna...

I dagens upplaga av ÖN finns jag på sidan 2, 14, 15 och 24.

Hjälp mig lite här, ja?

Ni vet att jag finner sökorden som leder till min blogg mycket intressanta.

Det händer ibland att jag faller över ord och meningar bland söken, ja, som jag inte ens förstår. Ett exempel ur nattens skörd:

androm till varnagel till yttermera visso

Uh. Det enda jag kan säga är att det låter farligt. Jag skulle undvika det där om jag vore du.

Den allsmäktige

Som alla andra finländare, diskuterar den lille och jag hur mörkt det är just den här tiden i ett vått november.

Under vår promenad till dagiset denna morgon undrade jag vad vi borde göra för att det skulle bli ljust igen (ja, kanske en lite abstrakt diskussion för en snubbe på dryga två? Eller hans mamma?) - och den lille kom med ett briljant förslag.

Han tyckte att vi kunde tända solen.

Smart, tyckte jag. Och fortsatte genom att undra vem det är som kan tänkas tända solen?

Den lille levererar, blixtsnabbt svaret:

Mamma.

För en liten stund kände jag mig rätt allsmäktig.