Rätt många år på raken kunde jag på nyårsafton lätt lakoniskt konstatera att det varit det värsta året i mitt liv. Rätt många år på raken var jag på vippen att sluta tro på att det en dag (eller ett år) skulle vända.
Därför känns det obeskrivligt fantastiskt att idag kunna säga att år 2010 har varit det bästa året hittills i mitt fullvuxna liv! Tänk att jag kan skriva så, så där bara!
Det hade inte hunnit gå många veckor av det här året före Shorty skrev ett flyttkort och flyttade in hos oss. Under flera månader efter det, ändå långt in i december, var jag övertygad om att det inte kunde bli bättre. Och, en glad överraskning igen, det kunde bli ännu bättre! Julen, som jag för första gången på flere år faktiskt, som jag faktiskt såg fram emot, kom med en klapp bättre än jag någonsin kunnat drömma om. Jag vet inte hur snäll jag var varit för att få ett paket som detta, men, tomten, om du läser det här; tack!
Det känns skönt att kunna summera det här året genom att mer än entusiastiskt kunna konstatera att det varit det bästa i mitt liv!
(Jag hoppas att det här inte är ett salt-i-såren-inlägg för den som har det eländigt eller mindre bra just nu. Jag hoppas, tack vare glädjeinsulin i ådrorna, att det kunde funka som ett "ja, om den där misslyckade medelålderskvinnan lyckades, då kommer jag också att lyckas!")
Gott nytt år!
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Sluta slänga mat
Med ett par dagar kvar av det här gamla året, vill jag passa på att påminna oss alla om januariförsöket "sluta slänga mat".
Jag har förberett mig mentalt ända sedan vi kom hem från vårt julfirande. Bland annat med att göra upp regler för spelet. Vad sägs om regeln som lyder; mat du kastar under den här månaden är mat du inte får köpa under den pågående månaden. Det vill säga, slänger jag en avocado för att jag glömt äta upp den, då är det ingen mer avocado den månaden.
På tal om avocadon, den är ju ofta dålig redan då man köper den. Då tycker jag det är okej att slänga. Men, jag skall försöka ta till vara så mycket som möjligt av den, trots att den kanske är lite kantstött.
Sen har vi Shortymaten. Det är stört omöjligt att förutspå hur mycket (läs lite) han kommer att äta. Jag kommer att fortsätta köpa mat åt honom ett eventuellt släng till trots.
Ok? Annat?
Jag har förberett mig mentalt ända sedan vi kom hem från vårt julfirande. Bland annat med att göra upp regler för spelet. Vad sägs om regeln som lyder; mat du kastar under den här månaden är mat du inte får köpa under den pågående månaden. Det vill säga, slänger jag en avocado för att jag glömt äta upp den, då är det ingen mer avocado den månaden.
På tal om avocadon, den är ju ofta dålig redan då man köper den. Då tycker jag det är okej att slänga. Men, jag skall försöka ta till vara så mycket som möjligt av den, trots att den kanske är lite kantstött.
Sen har vi Shortymaten. Det är stört omöjligt att förutspå hur mycket (läs lite) han kommer att äta. Jag kommer att fortsätta köpa mat åt honom ett eventuellt släng till trots.
Ok? Annat?
Ett dilemma
Jag tänkte inleda morgonen (som i mitt fall inleddes lite efter fyra) med en tankenöt.
Hur agerar du om du, mer eller mindre plötsligt, inser att en bekant (flyktig, men bekant ändå) är rasist?
Hur agerar du om du, mer eller mindre plötsligt, inser att en bekant (flyktig, men bekant ändå) är rasist?
onsdag 29 december 2010
Fler frågor - och några svar!
Det är så roligt att märka att det finns en del av er som tycker att det här med fosterföräldraskap och fosterbarn är intressant! Det finns stunder då jag är rädd att jag drabbats av tunnelseende, och i sådana stunder försöker jag blogga lite om annat också (HBL-kalendern, jag vet).
Mia ställer några frågor i mitt inlägg med svar på Saras frågor:
Får man fråga lite till?
Ja!
Jag blev nyfiken på hur mycket man som fosterförälder vet om sitt barns bakgrund. Det verkar ju på många sätt som ett system med mer insyn än adoption, speciellt om det (har jag förstått rätt?) i många fall finns en tanke om att barnet ska behålla kontakten med ursprungsfamiljen. Skulle du vilja veta mer eller mindre än du vet om Shorty?
Du har helt rätt, i de flesta fosterbarns fall så får man veta rätt mycket om bakgrunden. De sociala myndigheterna berättar allt de vet om barnet och bakgrunden. I vissa fall innebär det att man får precis hela paletten och i vissa fall vet man nästan ingenting. Det är stor skillnad då man jämför med adoptioner, i synnerhet de internationella - i de fallen vet man ofta väldigt lite. Gällande informationen om Shorty kan jag säga att vi vet mycket och det känns väldigt bra.
Sen undrar jag om inte fosterföräldrar måste vara de mest storsinta varelser som finns, som öppnar sina hem för ett barn som de s.a.s. kan "förlora" igen?
Det är inte så att jag går omkring och känner mig speciellt storsint om dagarna (insert smiley here). Nej, det känns mer som om jag vunnit största vinsten i alla lotterier i hela världen, det känns definitivt inte som om jag gjort en uppoffring eller annat dylikt.
Under föräldrautbildningen gick det upp för mig och oss att det handlar om ett barns väl, och det är det absolut viktigaste - kan man erbjuda ett behövande barn ett hem för en tid eller för alltid, så går det före den känslomässiga risk det innebär för de inblandade fullvuxna.
I vardagen är det sedan inte något man tänker på, det har jag sagt åt de flesta som frågar, att vi levt en helt normal barnfamiljsvardag. Det är klart att tanken funnits där, mest i början, då jag märkte hur stor, stark och snabb kärleken till det lilla barnet skulle komma att vara. Den rädslan var tätt förknippad med att jag under en lång tid vande mig vid att inte ha turen precis vid min sida.
Jag tycker det är jätteintressant att veta mer om något som jag tidigare knappt känt till, och jag är glad att du bloggar om det! Men svara bara om du vill! Det är svårt att veta när man ställer för närgångna eller privata frågor.
Tack! Jag hoppas att svaren - eller mitt bloggande om det här - inte känns för privat. Jag lovade mig själv det under familjeutbildningen, då jag märkte hur lite info det finns om fosterbarn (i synnerhet på svenska) att jag skulle göra mitt allt för att sprida information om jag bara kom så långt att jag visste något. Får man något tycker jag att man skall ge det vidare om det går!
Mia ställer några frågor i mitt inlägg med svar på Saras frågor:
Får man fråga lite till?
Ja!
Jag blev nyfiken på hur mycket man som fosterförälder vet om sitt barns bakgrund. Det verkar ju på många sätt som ett system med mer insyn än adoption, speciellt om det (har jag förstått rätt?) i många fall finns en tanke om att barnet ska behålla kontakten med ursprungsfamiljen. Skulle du vilja veta mer eller mindre än du vet om Shorty?
Du har helt rätt, i de flesta fosterbarns fall så får man veta rätt mycket om bakgrunden. De sociala myndigheterna berättar allt de vet om barnet och bakgrunden. I vissa fall innebär det att man får precis hela paletten och i vissa fall vet man nästan ingenting. Det är stor skillnad då man jämför med adoptioner, i synnerhet de internationella - i de fallen vet man ofta väldigt lite. Gällande informationen om Shorty kan jag säga att vi vet mycket och det känns väldigt bra.
Sen undrar jag om inte fosterföräldrar måste vara de mest storsinta varelser som finns, som öppnar sina hem för ett barn som de s.a.s. kan "förlora" igen?
Det är inte så att jag går omkring och känner mig speciellt storsint om dagarna (insert smiley here). Nej, det känns mer som om jag vunnit största vinsten i alla lotterier i hela världen, det känns definitivt inte som om jag gjort en uppoffring eller annat dylikt.
Under föräldrautbildningen gick det upp för mig och oss att det handlar om ett barns väl, och det är det absolut viktigaste - kan man erbjuda ett behövande barn ett hem för en tid eller för alltid, så går det före den känslomässiga risk det innebär för de inblandade fullvuxna.
I vardagen är det sedan inte något man tänker på, det har jag sagt åt de flesta som frågar, att vi levt en helt normal barnfamiljsvardag. Det är klart att tanken funnits där, mest i början, då jag märkte hur stor, stark och snabb kärleken till det lilla barnet skulle komma att vara. Den rädslan var tätt förknippad med att jag under en lång tid vande mig vid att inte ha turen precis vid min sida.
Jag tycker det är jätteintressant att veta mer om något som jag tidigare knappt känt till, och jag är glad att du bloggar om det! Men svara bara om du vill! Det är svårt att veta när man ställer för närgångna eller privata frågor.
Tack! Jag hoppas att svaren - eller mitt bloggande om det här - inte känns för privat. Jag lovade mig själv det under familjeutbildningen, då jag märkte hur lite info det finns om fosterbarn (i synnerhet på svenska) att jag skulle göra mitt allt för att sprida information om jag bara kom så långt att jag visste något. Får man något tycker jag att man skall ge det vidare om det går!
Hbl-kalendern
Sådär, 24 luckor senare.
Not a fat chance.
Nu undrar hur pinsam jag är om jag ändå sparar kalendern till det där datumet då de icke-upphämtade sakerna (HAH! hur skall de kunna hämtas ut då ingen vinner dem? Vad?)lottas ut?
Och om du nu tycker att det här lagt sig på ett ohälsosamt sätt på min hjärna, jo, jag håller med dig.
Not a fat chance.
Nu undrar hur pinsam jag är om jag ändå sparar kalendern till det där datumet då de icke-upphämtade sakerna (HAH! hur skall de kunna hämtas ut då ingen vinner dem? Vad?)lottas ut?
Och om du nu tycker att det här lagt sig på ett ohälsosamt sätt på min hjärna, jo, jag håller med dig.
Hipsterfrisyr
Hej kära du som sökt på hipsterfrisyr och landade här, you has gone badly wrong. Ber om ursäkt för det.
tisdag 28 december 2010
Svar på Saras frågor
I mitt julklappsinlägg ställer Sara några frågor om fosterbarn, hur det fungerar. Väl hemkommen skall jag försöka mig på några svar.
Skulle du kunna förklara det här med fosterbarn?
Jag skall försöka så gott jag kan.
Är fosterbarn alltid sådana barn som av olika anledningar omhändertas av någon myndighet?
Barn som kommit så långt att de placeras i fosterhem, långsiktigt, är alltid omhändertagna av myndighet. Det finns alltså ett beslut på att barnet inte kan bo i det egna hemmet, att de biologiska föräldrarna på grund av en eller annan orsak inte kan ta hand om barnet.
Vad har man rent juridiskt för sorts relation till dem?
Som fosterförälder har man ingen juridisk relation till det placerade barnet. Den roll man som fosterförälder har tagit är ett delegerat ansvar att ta hand om barnet enligt bästa förmåga. Det juridiska ansvaret har den kommun som omhändertagit barnet.
Är barnen på något vis fortfarande knutna till sina biologiska föräldrar så länge de är ens fosterbarn?
Svår fråga att besvara. Jo, önskemålet är att barnet skall kunna ha regelbunden kontakt med sin biologiska släkt. Det ligger i allas intresse, trots att man inte alltid skulle tro det. Men, med tanke på barnet, som eventuellt kan flytta hem till den ursprungliga familjen - eller annars bara vill veta mer om sitt ursprung - är det alltid bra om en kontakt kan bibehållas. Tyvärr lyckas det ju inte i alla fall.
Vad krävs för att man ska gå från fosterförälder till adoptivförälder?
Det varierar också. För det första skall man vilja adoptera barnet, det är inte alls alla fosterföräldrar som vill det. Sen skall det önskemålet gärna falla i god jord hos den biologiska familjen, hos de sociala myndigheterna (både fosterbarnets och -föräldrarnas representanter) samt i rätten. En del pappersarbete och några kontroller och så kan det gå som det gick i vårt fall!
Jag vill ännu understryka att det finns lika många svar på de här frågorna som det finns fosterbarn och föräldrar. Varje fall är sitt eget och det är svårt att ge svar som kunde gälla alla. Men, såhär ser det ut hos oss i alla fall.
Skulle du kunna förklara det här med fosterbarn?
Jag skall försöka så gott jag kan.
Är fosterbarn alltid sådana barn som av olika anledningar omhändertas av någon myndighet?
Barn som kommit så långt att de placeras i fosterhem, långsiktigt, är alltid omhändertagna av myndighet. Det finns alltså ett beslut på att barnet inte kan bo i det egna hemmet, att de biologiska föräldrarna på grund av en eller annan orsak inte kan ta hand om barnet.
Vad har man rent juridiskt för sorts relation till dem?
Som fosterförälder har man ingen juridisk relation till det placerade barnet. Den roll man som fosterförälder har tagit är ett delegerat ansvar att ta hand om barnet enligt bästa förmåga. Det juridiska ansvaret har den kommun som omhändertagit barnet.
Är barnen på något vis fortfarande knutna till sina biologiska föräldrar så länge de är ens fosterbarn?
Svår fråga att besvara. Jo, önskemålet är att barnet skall kunna ha regelbunden kontakt med sin biologiska släkt. Det ligger i allas intresse, trots att man inte alltid skulle tro det. Men, med tanke på barnet, som eventuellt kan flytta hem till den ursprungliga familjen - eller annars bara vill veta mer om sitt ursprung - är det alltid bra om en kontakt kan bibehållas. Tyvärr lyckas det ju inte i alla fall.
Vad krävs för att man ska gå från fosterförälder till adoptivförälder?
Det varierar också. För det första skall man vilja adoptera barnet, det är inte alls alla fosterföräldrar som vill det. Sen skall det önskemålet gärna falla i god jord hos den biologiska familjen, hos de sociala myndigheterna (både fosterbarnets och -föräldrarnas representanter) samt i rätten. En del pappersarbete och några kontroller och så kan det gå som det gick i vårt fall!
Jag vill ännu understryka att det finns lika många svar på de här frågorna som det finns fosterbarn och föräldrar. Varje fall är sitt eget och det är svårt att ge svar som kunde gälla alla. Men, såhär ser det ut hos oss i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)