Och helt plötsligt, köpstopp.

Den som känner mig vet att jag inte är ett mode- eller trendlejon precis. Tvärtom, jag är säkert motsatsen till det.

Har en del basplagg som jag snurrar runt, de flesta plagg svarta, några grå som jag drar på mig då jag känner mig färgglad.

Nå, också svarta och grå plagg kommer till sin användnings ände och till och med jag inser att jag kanske borde skaffa något nytt. Något nytt som i några nya svarta t-skjortor och kanske någon grå tröja.

Tro mig, också du som tycker att jag ser ut som en slashas och har gjort det länge, jag försöker verkligen. I veckor, månader, har jag försökt förmå mig själv att skaffa något nytt till garderoben. Jag har dammsugit hela the internetz, jag har till och med gått i butiker. Små butiker och stora kedjor. Jag har gått så långt att jag försökt vidga mina vyer - och det är inte helt lätt - och tittat på något som skulle vara annat än svart och grått.

Nada. Ingenting.

Jag har inte hittat ett enda klädesplagg jag skulle ha kunnat tänka mig att införskaffa. Inte ett endaste plagg. Känner ingenting, inte ett jag vill ha! Inte ens ett det här kunde jag kanske tänka mig att klä mig i. Ingenting.

Är på riktigt fascinerad och imponerad av människor som drabbas av det stora köpsuget, personer som inte kan gå in i en enda butik utan att komma ut med välfyllda kassar. Folk som i förlängningen kan lägga upp bilder på snygga outfits, som går omkring på stan och ser snygga, modemedvetna och trendiga ut. Är full av beundran. Stum, rentav.

Så jag hasar omkring i samma gamla trasor. Gläder mig över att det är både ekonomiskt och ekologiskt.

Visdomen sitter i baksätet

Jag: "Visst är det spännande att bollhallen inte tagits ner ännu?"

Sexåringen på baksätet: "Det är inte spännande. Big Bang är spännande. Att människan existerar är spännande."

Tyst i framsätet.

Carpe nu det där effin' Diem

Vår. Kanske lite försiktig vår där ute.

I många år har jag tänkt på det, att jag verkligen ska njuta av varje litet nytt "vår" som dyker upp. Den första doften av blöt sand, den första vindpust som inte kommer försedd med istappar, den första skymten av grönt på en kvist.

Hur det har gått?

Dåligt.

Swisch säger det bara så står jag där vid det som ser ut som en ny årstid, försiktig sommar och tänker att det var den våren det och inte registrerade jag nu så mycket av den i år heller. Så, jag bestämmer mig för samma förhållningssätt till sommaren. Den första på riktigt varma vindpusten, den där kvällen och natten då det på riktigt är ljust dygnet runt, dagen då blomsterdoft är den enda doft jag känner.

Och så ett jäkla swisch igen och ett nytt trappsteg eller stup och byte av sida i kalendern.

Erkännas ska, det stora vemodet rullar in redan vid midsommar. Vilket är helt jäkla knas i och med att jag brukar jobba i veckor ännu efter midsommar... Vid midsommar säger känslorna, inte så mycket huvudet, att det var den sommaren det.

Ni märker. Jag borde verkligen ta och carpe det där diemet.

Dagens

Dagens karma:

Du vet spaveckoslutet inplanerat under sportlovet, det som inhiberades på grund av överraskningsgästen magsjuka? Boka in det ett veckoslut i april och du kan vara bombsäker på att hela familjen däckar i förkylning just då.

Man borde uppfinna ett sätt att boka in roliga grejer på ett sätt så att ens kropp inte får någon information alls i förväg.

Dagens dumbom:

Att du alltid tar till de där mjuka näsdukarna i ett allt för sent skede.

Generationsklyftan du upptäcker en måndagmorgon

Körde till jobbet. Zappade mellan kanalerna och lyssnar en stund på Radio X3M:s morgonprogram.

Janne, en av programledarna, berättar att han fått ett mail med ett ringbud.

Jag kände generationsklyftan rivas upp mellan mig och programledarna då de länge diskuterade det faktum att de inte visste vad ett ringbud är för något.

Nu ska jag gå och ondulera håret.

Tro, tro eller inte tro

Skrev om det här också i fjol kring påsk. Det här med att ha barn som inte tillhör någon församling, du kan läsa inlägget här om du vill ta del av funderingar också om livsåskådning eller religionsundervisning i skolan.

Det roliga är att sexåringen är väldigt fast i sin tro, att inte tro. I det här fallet är det alltså Gud och Jesus han vägrar tro på.

Med handen på hjärtat, ingen påverkan hemifrån.

En kväll diskuterade vi det här med att bli döpt. Sexåringen frågade om lillebror är döpt, vilket han av helt naturliga (och geografiska!) orsaker inte är. Jag frågade om sexåringen vill bli döpt, då han inte är det, så får han naturligtvis bestämma det själv då han blir lite större.

Då sexåringen var lite på det oklara med vad det här "dop" egentligen handlar om, så förklarade jag så gott jag kunde. Senast där vid att han skulle bli upptagen i församling konstaterade han att tack, men nej tack. Så var det inte så mycket mer än det.

I förskolan förs också debatter om samma ämne, Gud och Jesus. Sexåringen är på den sida som inte till exempel tror på att man kommer till himlen då man dör, han ger inte vika för dem som allvarligt tror på det här. Hemma har det här främst handlat om och landat på att huvudsaken är att var och en får tro på vad de vill. Och det verkar räcka mer än väl för sexåringen just nu.

Det händer att han frågar mig vad jag tror på och jag svarar enligt den sanning som är sann för mig, att jag tror på det goda. Det tycker han, hittills åtminstone, duger bra för honom också. Och så tror vi på kärlek också, brukar vi båda tillägga.

Som sagt, jag är mest fascinerad över att han är så bestämd i sin åsikt. Beundrar honom för det. En har ju själv sina enkla och dubbla tvivel ibland.

Så pass mycket har jag låtit hans fasta övertygelse styra honom (eller oss föräldrar, då) att han kommer att läsa livsåskådning i skolan.

Har man inga traditioner, får man bygga egna

Kan inte komma ihåg att vi skulle haft några påsktraditioner då jag var liten. Helt blankt i huvudet, inga minnen. Inga påskminnen alls.

Har man inga traditioner, så får man bygga egna. Har under de senaste åren, det är tredje året nu faktiskt, tillsammans med mina systrar och deras familjer hyrt en stuga och firat påsk tillsammans.

Det började helt ursprunget ur det enkla faktum att vi i dag är så många att det är lite bökigt att samlas hemma hos någon. Nej, det är inte bökigt, det är omöjligt. Så är det ju alltid så, är man hemma hos någon, så är det ändå denne någon som lätt drar det tyngsta lasset. I och med att man själv vet var man har allt och hur man vill ha det, så helt plötsligt står man där i köket och missar allt det roliga.

Så, vi hyrde en stuga. Första året var vi tolv, sen var vi tretton och i år är vi väl tio. En familjemedlem har haft den dåliga smaken att pricka in en resa samtidigt och hen har minsann fått höra det. För, redan på dessa få år så har traditionen blivit väldigt viktig. Vi bor långt från varandra och kan egentligen bara vara säkra på att träffas - alla samtidigt - denna ena gång per år. Vi fullvuxna, i synnerhet systrarna, ser fram emot det och barnen ser fram emot det. Med en så liten släkt som vi systrar har får man liksom jobba för att hålla igång det man har.

Och det är aproligt. Lite på random lägger vi fingret på kartan och ser var vi landar och söker en stuga som rymmer oss alla. Det är så stökigt och rörigt och roligt - tänk er själv några dagar med fem mer eller mindre barn och några större på det, och sedan vi fullvuxna.

Ha en fridfull påsk!