Ibland får man lust att ta till tvålen

Det kanske är en del av er som funderar vad som hände med lillebror. Han figurerar ju rätt sällan på bloggen. Allt är bra, han är en handfull, mår bra och någon dag ska jag berätta mera.

Just i dag har jag lust att dela med mig av en av mina tankar, en av tankarna som är ursprungen just ur lillebror.

Han är adopterad från utlandet. Han har ett lite avvikande utseende på grund av både bakgrund och andra orsaker. Han är dessutom delvis finlandssvensk. Det går inte många dagar utan att jag funderar på hur hans framtid i det här landet kommer att se ut.

Skrev en längre text om denna rubbade värld och de otroligt konstigt funtade fullvuxna som går omkring här (och är förtroendevalda och ansedda och det ena och det andra) och beter så att man vill ta fram tvålen och tvätta munnen på dem. Du kan läsa texten här, en ledartext för tidningen, om du vill.

Du vet att du är gammal...

...då du kommer ihåg (och berättar och bloggar om) hur det var förr, i världen.

Långfredagen.

Förr i världen var den faktiskt lång, långfredagen. Det var naturligtvis roligt att få vara ledig från skolan, men vad var det för vits med det då man inte fick gå hemifrån. Regeln var nämligen den, på långfredagen fick man inte störa andra. Man skulle sitta hemma och känna sig allmänt nedslagen.

Roligt fick man absolut inte ha. Som kuriosa kan nämnas att man på nattklubbar och andra dylika ställen inte fick spela musik under långfredagen. Tills något magiskt hände vid tolvslaget på natten, då var det vips ordning och oreda i världen igen.

Ni kan bara ana er till hur lastgammal jag känner mig just nu.

Tack som fan

Jag har jobbat en (stor) del av mitt yrkesföra liv som musikjournalist. Vilket i sig är lite roligt, för jag var inte direkt typen som var intresserad av musik då det gav sig.

Bläddrade i OKEJ då jag var ung, men mest för att alla andra gjorde det. Hade affischer på väggarna, mest på hästar, men också på band och artister - främst för att alla andra hade det.

Parentes; bland andra den här:

(Bild lånad från tradera.com)

Fråga mig inte varför, jag tror inte att jag skulle kunna speciellt många KISS-låtar.

Men, ett band blev ett världens bästa band också i mitt liv. Sommaren 1995 intervjuade jag Kent första gången, den första intervjun som gjordes för den finländska publik som skulle bli väldig, och på den vägen är det.

Så, i går hände det för första gången i mitt liv. Ett band meddelar att de lägger av och jag sörjer. Och man vet att man är ett hängivet (gammalt) fan då också HBL vill att man ska skriva en personlig kommentar på nyheten. Den ingår också i min egen tidning, vill du läsa så kan du göra det här.

Jag försöker vänja mig tanken, tänkte försöka få biljetter till någon av de sista spelningarna och ja, sen får en leva på minnen.

Har gjort ett otal intervjuer med bandet, i olika konstellationer, på många olika håll i världen. Alltid lika roligt. Gjorde en gång (för länge sedan) en kort serie, Popsmart. Kent var ett av banden som spelade genom ett avsnitt.

Bits and pieces finns på Youtube. Bland annat en av mina favoritlåtar, Socker.

Vill du se klippet, så ser du det här.

Tack som fan.

Man ska aldrig säga aldrig...

Ja, det var ju det där med att inte ropa hej före man är över bäcken, eller hur det nu var.

Dubbelsidig ögoninflammation, ben i slimsor OCH kräksjuka.

På sportlovet.

Grattis bara.

Sjuk humor, sjukhumor

Det är ju tur att jag inte har kräksjuka (fasiken, man ska aldrig säga det där).

Skulle jag ha kräksjuka skulle jag aldrig hinna till toaletten.

Fast det är ingen skillnad, jag skulle ju inte ens hitta till toaletten.

Livet i bubblan och den tröskellösa aggressionen

Vet ni. Jag var och handlade i en av bybutikerna igår. Ni som läser vet att jag är både halt och lytt - i bägge ändorna dessutom - och det syns. På en av bänkarna vid utgången språkade två män och de hejade glatt på mig då jag haltade förbi.

"Du har stött benet, så går det då man inleder nya fritidsintressen."


Så talades vi vid en stund, och skiljdes åt med deras vänliga önskan om att jag snart skulle vara på bägge benen.

Jag tänkte på det under kvällen. Hur roligt det är att bo i en liten by, i en by där människor vet vad som drabbar dig utan att du själv desto mer har informerat om det. Jag vet att det kan vara ett elände att bo i en by där alla känner alla och berättar allt om alla åt alla andra, men just i mitt fall, som inflyttad känner jag en sådan trygghet i att någon på byn ändå vet. Vem jag är och vad jag råkat ut för, och att de här typerna önskar mig god bättring.

En trygghet. En trygghet i min egen bubbla i form av byn jag bor i.

Samtidigt allt det där som rasar omkring inte bara mig, utan alla. I dagens tidning har vi en kolumn skriven av Mats Fontell, Matte skriver om hur han och en bekant till honom blev utsatta för fysiskt våld i en situation där våld inte bara är det sista de och man kan tänka sig. Läs gärna kolumnen här.

En bekant till mig berättar om hur hon och hennes väldigt gamla mamma blev brutalt utskällda för att de råkat ta fel på bastutur i huset, det helt enkelt för att turerna hade ändrats. Den person vars tur det egentligen var ställde till med ett stort rabalder, ställde ohemula krav och betedde sig otroligt dåligt i väntan på att min bekanta och hennes mamma skulle hinna ut.

Vad hände med det vi gjorde förr? Då vi märkte att något enligt oss inte stod rätt till? Inte började vi väl gorma och slå? De fall som ovan är beskrivna har berott helt och hållet på misstag och missförståelse, men ändå har "offret", det vill säga den som känt att den blivit felbehandlad, inte bara skrikit och gormat, utan till och med slagit. Slagit en människa som begått ett misstag.

Vad hände med "Ursäkta, men kan det vara så att ni har tagit fel på bastuturen?".

Tröskeln för dåligt, till och med aggressivt beteende, är alldeles, alldeles för låg idag.

Det är säkert fler än bara jag som skriver under det påståendet.

Frågan är bara hur jag, man och vi ska höja den tröskeln rejält och mycket?

Och det är ett annat spår jag tänkt på under de senaste dagarna. Med de här fysiska besvären jag nu dras med, inte allvarliga men jobbiga, har jag tänkt det några gånger. Att det får räcka nu, jag orkar inte mer. Inte allvarligt i mitt eget fall, men jag förstår och känner igen känslan av att närma sig bristningsgränsen. Och där, där är ju allt bara ett nattsvart mörker.

I det mörkret är det svårt att vända andra kinden till, eller att ge varje situation en möjlighet att vara en bra sådan för alla inblandade.

Det är just här kanske jag och någon med mig kan - åtminstone försöka - lägga på ett extra kol. Inse att det inte är någon annans fel att jag är halt och lytt. Att jag mår illa, i mitt fall fysiskt just nu, det ska inte få gå ut över någon annan. Det att jag mår illa, det blir inte bättre av att jag får någon annan att må det samma. Tvärtom.

Så, jag försöker vara en gladare och snällare variant av mitt tillfälliga jag. Och mår ju bättre då människor omkring mig är fortsatt glada, ibland till och med trots eller tack vare mig.

Men, de som beter mig som svin, de hinner kanske inte tänka genom allt det här före det knäpper till i skallen. Än värre, de kanske hinner tänka genom det och låter det ändå knäppa.

Vad ska jag göra med alla dessa lösa trådar då? Jag är en vän av att kärleksbomba, åtminstone då alla vitala kroppsfunktioner är i skick. Är mer än medveten om att jag kanske inte varit riktigt i topp i fråga om att sprida kärlek den senaste tiden, men jag lovar skärpa mig. Jag lovar skärpa mig från och med tvärt.

Min lilla bebis

Det känns som igår. Den allvarliga djupblå blicken, den ihopbitna munnen, den lite buttra uppsynen.

Min egen nervositet, en så liten människa. Hur håller jag i en sådan dyrgrip, håller i så att hen inte går sönder? Hur hålla av så att mitt hjärta inte brister?

Jag minns vaknätterna. Jag kommer ihåg hur du helt plötsligt vände på dig, tog dig framåt, jag kommer ihåg då du stod upp.

Jag kommer ihåg dina första ord, ord bara jag förstod och som vi delade. Jag kommer ihåg då du lärde dig gå, då du lärde dig gå i trappor. Jag kommer ihåg hur det slet i mitt hjärta då du började dagis, hur ofattbart det var då du bytte språk.

Jag kommer ihåg din första tand som tittade fram, jag kommer ihåg då du tappade den första.

Jag har memorerat varje sjukdom och varje olycka.

Jag har känt min stolthet växa via varje ny sak du tar dig an, jag kommer ihåg och har sparat den första lapp på vilken du själv skrev ditt namn. Varje fotbollsmål, varje vänskapsband du knyter.

Varje klok- eller roliga dumhet du levererat i form av ord och uttryck har jag skrivit ner.

Varje morsdagskort, varsamt sparat.

Varje kväll då du somnar, tittar jag på dig, min lilla bebis. Så liten, så stor. Så otroligt efterlängtad och älskad.

Hur är det möjligt att den här lilla bebisen, långt över 1,20 m över havet, att den här bebisen ska anmälas till skolan?