tisdag 16 februari 2016

Livet i bubblan och den tröskellösa aggressionen

Vet ni. Jag var och handlade i en av bybutikerna igår. Ni som läser vet att jag är både halt och lytt - i bägge ändorna dessutom - och det syns. På en av bänkarna vid utgången språkade två män och de hejade glatt på mig då jag haltade förbi.

"Du har stött benet, så går det då man inleder nya fritidsintressen."


Så talades vi vid en stund, och skiljdes åt med deras vänliga önskan om att jag snart skulle vara på bägge benen.

Jag tänkte på det under kvällen. Hur roligt det är att bo i en liten by, i en by där människor vet vad som drabbar dig utan att du själv desto mer har informerat om det. Jag vet att det kan vara ett elände att bo i en by där alla känner alla och berättar allt om alla åt alla andra, men just i mitt fall, som inflyttad känner jag en sådan trygghet i att någon på byn ändå vet. Vem jag är och vad jag råkat ut för, och att de här typerna önskar mig god bättring.

En trygghet. En trygghet i min egen bubbla i form av byn jag bor i.

Samtidigt allt det där som rasar omkring inte bara mig, utan alla. I dagens tidning har vi en kolumn skriven av Mats Fontell, Matte skriver om hur han och en bekant till honom blev utsatta för fysiskt våld i en situation där våld inte bara är det sista de och man kan tänka sig. Läs gärna kolumnen här.

En bekant till mig berättar om hur hon och hennes väldigt gamla mamma blev brutalt utskällda för att de råkat ta fel på bastutur i huset, det helt enkelt för att turerna hade ändrats. Den person vars tur det egentligen var ställde till med ett stort rabalder, ställde ohemula krav och betedde sig otroligt dåligt i väntan på att min bekanta och hennes mamma skulle hinna ut.

Vad hände med det vi gjorde förr? Då vi märkte att något enligt oss inte stod rätt till? Inte började vi väl gorma och slå? De fall som ovan är beskrivna har berott helt och hållet på misstag och missförståelse, men ändå har "offret", det vill säga den som känt att den blivit felbehandlad, inte bara skrikit och gormat, utan till och med slagit. Slagit en människa som begått ett misstag.

Vad hände med "Ursäkta, men kan det vara så att ni har tagit fel på bastuturen?".

Tröskeln för dåligt, till och med aggressivt beteende, är alldeles, alldeles för låg idag.

Det är säkert fler än bara jag som skriver under det påståendet.

Frågan är bara hur jag, man och vi ska höja den tröskeln rejält och mycket?

Och det är ett annat spår jag tänkt på under de senaste dagarna. Med de här fysiska besvären jag nu dras med, inte allvarliga men jobbiga, har jag tänkt det några gånger. Att det får räcka nu, jag orkar inte mer. Inte allvarligt i mitt eget fall, men jag förstår och känner igen känslan av att närma sig bristningsgränsen. Och där, där är ju allt bara ett nattsvart mörker.

I det mörkret är det svårt att vända andra kinden till, eller att ge varje situation en möjlighet att vara en bra sådan för alla inblandade.

Det är just här kanske jag och någon med mig kan - åtminstone försöka - lägga på ett extra kol. Inse att det inte är någon annans fel att jag är halt och lytt. Att jag mår illa, i mitt fall fysiskt just nu, det ska inte få gå ut över någon annan. Det att jag mår illa, det blir inte bättre av att jag får någon annan att må det samma. Tvärtom.

Så, jag försöker vara en gladare och snällare variant av mitt tillfälliga jag. Och mår ju bättre då människor omkring mig är fortsatt glada, ibland till och med trots eller tack vare mig.

Men, de som beter mig som svin, de hinner kanske inte tänka genom allt det här före det knäpper till i skallen. Än värre, de kanske hinner tänka genom det och låter det ändå knäppa.

Vad ska jag göra med alla dessa lösa trådar då? Jag är en vän av att kärleksbomba, åtminstone då alla vitala kroppsfunktioner är i skick. Är mer än medveten om att jag kanske inte varit riktigt i topp i fråga om att sprida kärlek den senaste tiden, men jag lovar skärpa mig. Jag lovar skärpa mig från och med tvärt.

2 kommentarer:

  1. Bra genomtänkt, låt inte det knäppa till i skallen och lycka till med att vara positiv : ) Personligen försöker jag alltid peppa mig själv med att det finns de som har det värre - mycket, mycket värre - brukar hjälpa till att rycka upp mig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är också ett bra rättesnöre. Att tänka på att den andra måste ha det ännu värre.

      Radera