måndag 15 februari 2016

Min lilla bebis

Det känns som igår. Den allvarliga djupblå blicken, den ihopbitna munnen, den lite buttra uppsynen.

Min egen nervositet, en så liten människa. Hur håller jag i en sådan dyrgrip, håller i så att hen inte går sönder? Hur hålla av så att mitt hjärta inte brister?

Jag minns vaknätterna. Jag kommer ihåg hur du helt plötsligt vände på dig, tog dig framåt, jag kommer ihåg då du stod upp.

Jag kommer ihåg dina första ord, ord bara jag förstod och som vi delade. Jag kommer ihåg då du lärde dig gå, då du lärde dig gå i trappor. Jag kommer ihåg hur det slet i mitt hjärta då du började dagis, hur ofattbart det var då du bytte språk.

Jag kommer ihåg din första tand som tittade fram, jag kommer ihåg då du tappade den första.

Jag har memorerat varje sjukdom och varje olycka.

Jag har känt min stolthet växa via varje ny sak du tar dig an, jag kommer ihåg och har sparat den första lapp på vilken du själv skrev ditt namn. Varje fotbollsmål, varje vänskapsband du knyter.

Varje klok- eller roliga dumhet du levererat i form av ord och uttryck har jag skrivit ner.

Varje morsdagskort, varsamt sparat.

Varje kväll då du somnar, tittar jag på dig, min lilla bebis. Så liten, så stor. Så otroligt efterlängtad och älskad.

Hur är det möjligt att den här lilla bebisen, långt över 1,20 m över havet, att den här bebisen ska anmälas till skolan?

2 kommentarer:

  1. <3
    Min enmeters blev anmäld till förskolan. Det känns lite väl stort det redan. Mina tre hjärtan, ute i världen på egna ben snart. Vad gör man sedan? (bröööl)

    SvaraRadera
  2. <3
    Min enmeters blev anmäld till förskolan. Det känns lite väl stort det redan. Mina tre hjärtan, ute i världen på egna ben snart. Vad gör man sedan? (bröööl)

    SvaraRadera