De stumma i hissen

Den klinik vi anlitade då vi inte kunde få barn, den har på något lustigt sätt flyttat. Lustigt på det sättet att den nu finns i samma hus som jag besöker med jämna mellanrum å jobbets vägnar.

Många morgnar händer det, att jag delar hiss med ett par som står där. Så allvarliga i ögonen, stumma.

Mer än ofta händer det, att jag vill vända mig mot dem och säga det. Att jag vet vart de är på väg. Mer än i den geografiska meningen. Att jag vet hur det känns att åka dit upp, oavsett om de är i början, mitt i, eller i slutet av en era. Att jag vet hur det där allvaret, det stumma, tynger. Att man tittar på alla andra som om de inget visste. Trots att det man mest av allt önskar, det är att någon visste.

Jag vill säga det åt de par jag ser. Att jag åkt samma hiss som de. Många gånger. Att jag åkte hiss en sista gång som fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle få det jag önskade, önskade då jag åkte hiss, upp och ner. Upp och ner.

Det jag mest av allt vill säga, det är att det finns en möjlighet, till och med en stor sådan, att det ordnar sig. Att det blir bra, till och med bättre än de vågar tro.

Men jag står där, stum brevid de stumma, allvarliga i hissen, och känner den. Vågen som för med sig mer än minnen, vågen som för med sig känslan, den avgrundsdjupa sorgen. Det allvarliga, det stumma.